derligt och klokt handlat af en kristen biskop att föranleda krig emellan folken for att få fortfarande åtnjuta rättigheten att tyrannisera en motsträfvig provins, så måste de medgifva att kejsaren fört ett rent språk. I denna förklaring af kejsarens politik finnes åtminstone intet försåtligt hyckleri och ingen föraktlig vätnad af motsägelser. Påfvens tal tager sig illa ut bredvid kejsarens bref. Man stötes ovilkorligen af dess brist på värdighet. Verldens förnämste prest, kristenhetens ärevördigaste man skall besvara en adress af den general och de soldater, som en utländsk monark uppdragit att skydda hans person och upprätthål!a hans makt. Han tror att denne monark har skrifvit en broschyr, som misshagar honom; och emedan han tror det, och emedan han vet att generalen och soldaterna framför honom tro det, begagnar han sig af tillfället för att förklara denna broschyr för bedräglig, hycklande, nedrig och falsk. Att ifrån St. Peters stol recensera en anonym broschyr är i sig sjelf föga passande, men att smäda den utan att besvara den och att genom detta tadelindirekt angripa den beskyddande monarken, som är de mäns herrskare, hvilka kommit på uppvaktning, smakar så litet af furstlig värdighet och så mycket af vanmäktig ilska, att ingen dumhet kan ursäkta det och ingen svaghet forklara det. Hvar var då Antonelli? Hade den stackars gubben inga vänner bredvid sig, som kunnat hindra honom att förplumpa sig så? Denna strid mellan en mäktig nation och en envis påfve har icke förekommit förr i vår tid, men våra fäder ha bevittnat den och alltifrån Konstantin den stores tid har historien haft derom att förmäla. Hvarje folk, som icke varit för fattigt att plundra eller för slafviskt att kunna bli oense med, har varit indraget i en tidtals återkommande kamp med den romerska hierarkien. Vi säga icke något om den katolska religionen. Denna bekännelses ihärdigaste sakförare ha merendels varit de påfliga anspråkens ifrigaste motståndare. Och hvarje upplyst folk måste vara fiendtligt stämdt mot en makt, som kan sända ut sina förbannelser öfver främmande länder och utgjuta blod i sitt eget land, och som handlar så, i enlighet med några mot det menskliga framåtskridandet fientliga principer. Fransmännens kejsare regerar lyckligtvis öfver en nation, som icke frågar stort etter några bannstrålar Det är endast bland de lägsta och okunnigaste klasser i det katolska Europa, som påf vens inflytande i politiskt hänseende ännu erkännes. Om kejsaren vill göra allvar af sa ken, har påfven mer att frukta af honom än han af påfven. RENEE ERSSON