kem ————————XX——XXÖXR— Tvenne bröder. Af H. C. Andersen. På en af de danska öarne, der gamla domareringar höja sig öfver sädesfälten och yfviga trän i bokskogarne, ligger en liten stad med röda tak på de låga husen; in i ett af dessa tillagades underliga saker öfver spisglöderna; der kokades i glaskärl, der blandades och destillerades, och blommor sönderstöttes i mortlarne; en äldre man förestod det hela. — Man måste väl afpassa det rätta! sade han, ja, det rätta, riktiga, sanningen i hvarje skapad del skall man hålla sig till. I hvardagsrummet sutto hos den raska husmodren tvenne af sönerna, som visserligen voro små, men hade fullvuxna tankar. Modren hade också alltid förehållit dem att hylla det rätta och sanna, ty sanningen är vår Herres anlete, som han låter lysa för verlden. Den äldste af gossarne såg så rask och skälmsk ut, hans åstundan var att läsa om naturens krafter, om sol och stjernor. Inte ens den vackraste saga hade mera behag för honom. Huru lyckligt det skulle vara, att få gifva sig ut på upptäcktsresor eller att undersöka, huru man möjligen skulle kunna göra sådana vingar som foglarne ha, för att sedan förmå flyga ; ja, se, det vore att finna det riktiga! Far och mor hade rätt; sanningen sammanhåller verlden. Den yngre brodern var mera tyst och stilla, och höll sig helst till sina böcker; när han läste om Jakob, som klädde sig i fårskinnsdrägt, för att likna Esau och derigenom tillura sig förstfödslorätten, knöt han vredgad sin lilla hand af harm öfver bedragaren; när han läste om tyranner, och all den orätt och ondska, som utöfvas här i verlden, stodo tårarne honom i ögonen. Tanken på det rätta, på sanningen, som skulle och måste segra, uppfyllde så måktigt hans själ. En afton låg den lille redan till sängs, men gardinerna voro ej tilldragna, ljuset sken in till honom, han låg der med sin bok och måste ovilkorligen läsa slutet på historien om Solon. Och tankarne lyfte hans själ; det var, som om sängen blef till ett fartyg, hvilket gick för fulla segel; drömde han eller hvad var det? Han gled hän öfver rullande böljor, tidens stora sjöar, han hörde Solons röst, begripligt, men dock på ett fremmande ljöd i hans öra det nordiska valspråket: ,land skall med lag byggas! Och menniskoslägtets genius stod i det torftiga rummet, böjde sig ned öfver sängen och tryckte en kyss på gossens panna, hviskande: ,Blif stark i hedern och stark i lifvets strid! med sanning i ditt bröst, flyg mot sanningens land ! i Den äldre brodern låg ännu icke, han stod vid fönstret och såg ut på dimmorna, som höjde sig från ängen; det var ej elfvorna, som dansade der, en gammal tiggaregumma hade visserligen berättat honom något dylikt, men han visste allt bättre besked, ångorna voro varmare än luften, och derföre stego de upp i höjden. Ett stjernskott glänste till och i ett nu voro gossens tankar från jordens dunster ända uppe vid den lysande meteoren. Himlens stjernor glimmade, det var som om långa guldtrådar hängde från dem ned till vår jord. Flyg med mig!4 sjöng och klingade det in: gossens hjerta; ech slägtenas mäktige genius förde honom hastigare än fogeln, än pilen, än allt jordisk som kan flyga, ut i rummet, der stjernornas stråla bundo verldskloten vid hvarandra, der vår jord svin gade kring i den tunna luften. Genom sfererna klin gade det: ,Hvad är när, hvad är fjerran, när andens mäk tige genius lyfter dig? Och åter stod den lille vid fönstret och såg ut den yngre brodern låg i sin säng, modren ropads dem vid namn: Anders och Hans Christian. Verlden känner de båda bröderna — Örsted!