RN RE — ,Ah, utropade hon med ett sockersött leene, då hon läste namnet på kortet, — ,grefvinnan äntade er redan i går. Jag kunde ej blifva klok på detta yttrande, brumrade derföre endast ett ,såå, och skyndade hem. I går begaf jag mig åter till grefvinnan. Redan trappan möttes jag af kammarjungfrun, som underättade mig om, att jag äfven nu kommit förgäfves. — ,Huru, — har grefvinnan redan farit ut? ..— ,Redan för två timmar sedan. — ,Lemnade du mitt kort, vackra barn? ... — ,Ja, min herre. — ,Hvad sade grefvinnan ? — ,I dag kan jag ej emottaga honom, men i norgon förmiddag kan han träffa mig. — ,Skönt, gudomligt! — jag skall infinna mig. Min vän hade visserligen redan skildrat för mig orefvinnans otåliga nycker, men hon var ju så skön, så älskvärd, att jag glömde alltsammans, och beslöt att äfven i dag infinna mig hos henne. Jag emottogs denna gång af en cinoberröd lakej med hvita strumpor och svart skägg. Han frågade hvem han hade äran anmäla. Jag hade ej lust att uppgifva mitt namn för betjenten, utan bad honom endast anmäla den herrn, som i går lemnade sitt visitkort. Den cinoberröde mätte mig med en forskande blick från bufvud till tot, och förfogade sig gravitetiskt in i salongen. Efter ett par minuters väntan fick jag inträda. — Välkommen min herre, helsade grefvinnan, jag har hört att ni redan ett par gånger sökt mig — Till er tjenst min fru. — Det gör mig ledsen att jag icke varit hemma. Var emellertid god och tag plats, jag skall genast vara tillbaka igen. Härvid skyndade hon in i ett sidorum. Ändtligen visade hon sig åter. — Nu kan ni börja, sade hon med ett förtrollande leende, satte sig på soffan lutade hufvudet kokett bakåt, och framsträckte den mest förtjusande lilla fot. — Hvad önskar ni? — frågade jag högst förlägen och stirrade på den illa foten. — ,Min gud hvilken fråga, hvarifrån denna tafatthet? ...här är min fot, hvar har ni er knif? — Fru grefvinna, sade jag bestört, för hvem anser ni mig? — Hvilken naiv fråga, — naturligtvis ,för hvad ni är, — en liktornsoperatör! — Mig för en, en... min grefvinna, af hvad skäl tager ni mig för en liktornsoperatör? ... — Men min bästa herre! utropade hon förtörnad, är ni då icke densamme som i går aflemnade detta kort ? Hon pekade dervid på ett vid spegeln fastsatt kort. Jag läste på detsimma: Zacheus, Bartholomaus Lancett, Liktornsoperatör. Adress 0. 8. v. 0. 8. vV. Min förundran upplöste sig snart i ett hejdlöst skratt. — Men, min herre, hvarföre skrattar ni så der? frågade grevinnan vredgad. — Åt ett löjligt misstag, fru grefvinna. Då jag af er kammarjungfru för några dagar sedan underrättades om, att jag ej kunde få nöjet träffa er, lemnade jag ett kort, utan att se på detsamma. Tillfälligtvis fick jag just fatt på detta kort, som jag kort förut erhållit, och i distraktion lagt bland mina egna. — Men om ni icke är hr Lancett, sade hon rodnande i det hon drog tillbaka sin lilla fot, hvem är ni då? . — Derom torde detta bref underrätta er, sade jag och framräckte min väns skrifvelse. Hon läste den, och helsade mig vänligt välkommen, men, min bäste vän, det der första, goda intrycket, — det var ät fanders, och så ofta grevinnan fäste sina strålande ögon på mig, utbrast hon i ett gapskratt, hvilket för mig var högst pinsamt. Jag aflägsnade mig derföre så fort som möjligt och skyn Idade hem. Jag frågar nu om man icke med skäl kan vars förbittrad öfver en dylik besatt otur? . .. —A A 07 SOLO ASRREREOEOETERSERRNRERE Sammanträden.