Od —-omm ——— 202 ER molnfria himmel med sin brännande sol; denna scen talar mera till hjertat än till ögonen; den bländar mindre, men den förnöjer dock mera. — Ni har med några ord uppdragit skilnaden mellan de båda länderna, svarade Ellen; man skulle kunna tro, att ni varit i Indien. — Jag har läst mera än en beskrifning öfver detta herrliga land, genmälte Henry rodnande; men han glömde säga, att han först fattat smak för denna lektyr, sedan han lärde känna sin älskvärda ledsagerska. — Kanske ni har lust att besöka Orienten? sade Ellen. — Jag vet ej, svarade den unge mannen, som genom denna fråga uppväcktes ur sina drömmar, Jag är som en båt utan roder oeh kompass, ett rof för vågorna och slumpen. Jag kan ju kastas på någon öde strand utan något träd, hvarunder mitt härjade hjerta kan söka skydd! — Kanhända också på någon grönskande ö, der pi skall finna lycka och lugn! Fy, Henry! Hvarföre tvifla på försynens godhet eller eder naturs styrka! — Det är icke styrka jag behöfver, mumlade den unge mannen passioneradt; men emellan mig och min ärelystnad ser jag en så oöfverstiglig mur, att mitt mod mattas och mitt hopp tillochmed förtviflar! — OÖOöfverstiglig mur? — Ja; ty den är upprest och underhållen af