ga de friska brisar som blåsa öfver denna vr at norra Afrika, och den kan prisa sig lyck lig, som icke ofta väckes upp ur sömnen a köld. Jag talar om den stora mängden oci icke om några få afundsvärda och törsigtig: individer, som icke sparat något för att bere da sig komfort, och som, likt snigeln, kunn: sägas bära sitt hus på sina ryggar eller åt minstone på sina mulåsnors Jag känne till exempel en officer som om nättern: hvilar i en säng ka begqväm som den ha haft i sitt hus i Madrid, om man endast ej ta ger lakanen med i räkningen. Men han i endast en bland hundrade, och det. stora fler talet, — deribland sjelfva generalerna, är belåtna med sina hårdare hviloställen. Natter förflyter emellertid mer eller mindre väl slumren; blir endast tillfälligtvis afbruten a en kall vindflägt,saf en skildtvakts steg, ni han går till aflösning, af en mulåsna, som sli tit sig lös och springer mot tältet, eller a de hundars skall, hvilka slutit sig till armå en och som ämna deltaga i fälttåget. Kl sex är det ännu alldeles mörkt, men sömner är omöjlig för alla andra än dem, som icke låt: störa sig af något buller, Knappt är morgonskot tet lossadt på krigsskeppet i hamnen, förrän er trumpet ljnder, såsom det i följd af der herrskande tystnaden förekommer, i närheter af tältet. Stundom bli dess toner litet fal ska och matta, liksom om trumpetaren ännu vore halft sofvande och knappt nändes vicka sina kamrater. Så snart den tystnat, uppstämmer ett sällskap musikanter — en så kallad charanga — dianan d. v. s. reveljen. Nästa regemente instämmer och så de dorpå följande, tills hela lägret är uppfyldt af larm och klang. Der saknas helt och hållet harmoni; infanteri, kavalleri och artilleri blåsa hvart och ett på sin egen behagliga melodi, och af denna blandning nppstår det mest öronslitande missljud. Det är så högt och skarpt att intet annat slags musik, intet kanondunder, intet slags larm skulle egna sig såväl för det afsedda ändamålet. Messingsinstrumenternas ljud tyckes tränga till örats innersta, tyckes verka på kroppens alla nerver och icke endast väcka en utan ältven tvinga en att resa sig upp. Det drifver en ur sängen lika säkert som ett ämbar kallt vatten på en kylig morgon skulle göra. Man hoppar upp, som om man vore galvaniserad, och tjenarna kemma och undanrödja sängarna, och hvad som skolat föreställa sängar, på det att det kan bli en möjlighet att rora sig i de trånga tälten. Sedan man nu kan komma obehimdradt ut, skyndar man ur tältet i samma drägt som man sofvit i och som är nära nog densamma som man begagnat den föregående dagen, Detta är så godt som en kall dusch och borttager den åerstod at sömnighet, som musikanterna lemnat gqvar. — Stjernorna lysa klart; månen kastar sin rika glans öfver land och haft; här och der flamma ännn fältoch vakteldarna omgifna al mörka soldatskepnader; der kusten bojer sig söderut från Centa ligger en ångbåt stilla och som det tyckes tom; några vakthafvande officerare eller morgonginga adjatanter gå hastigt upp och ned, iusvepta 1 mantlar och rökande cigarrer; tjenarna gora alaredan upp eld i sina al fresco kök för at bereda sina herrars morgonchokolad eller the. Här står min luxnriöse vän, ägaren af svbaritbädden, i vidbyxor at flanell och i den jacka han brukar om natten. Ian tyckes finna det mera kallt än som är angenumt, ty han beger sig snart in I sitt talt och ropar på Antonio och varmt vatten. Och snart finna de öfriga skäl att föja hans exempel; tältet, som de förbannade tor dess köld för tio minuter sedan, forekommer dem nu ha en behaglig värme, vara ett riktigt drifhus, i jemtöre se med lufien utanför, och de börja kämpa mot de olägenheter, som äro oskijaktigt oförenade med toillett vid ett enda ljus eller en dunkel lampa och med rakning med vatten en fjerdedels rad öfver fryspunkten —n. b. ifall de raka sig, hvilket många här icke göra. Under det utt detta verkställes, anklagar man sig sjelf ör dårskapen att ha låvt formå sig at aregiighet eller vinningslysnad eller af en irländsk ust för slagsmål eller af något slags lättja ler af någon annan bevekelsegrund att besilva sig om vintern ut till Berberiet och delaga i ett så orimligt och donquichottiskt foeag som ett korståg mot de otrogna. Enellertid fullbordas totletten, och etter att ha