egentligen obehöflig, ty här äro :rtedan så många brinnande ämnen, att de skulle kunna upplysa en verld, om det lyckades. Stanna, ! se och beundra! N:r 1, en fästning. Nej, den är icke af Larsson; bättre upp, kungen sjelf har målat den. Åh, man kan säga det är en kunglig exposition. MSödermarks Jenny Lind, när hon som Norma syns liksom förklarad, är också med i herligheten. Se, o Norma, dessa späda. Dock, här är icke fråga om några barnsligheter utan om idel mästerverk. Så, som här visas, målar i sanning icke oskulden, endast en härdad erfarenhet, som för oss väl kan förefalla obegriplig, har hemtat dessa bilder från den vilda skogen och ödemarken, från land och haf, från Norge, Bohuslän och: Småland. Här är ännu qvar ev halfportion af den der vidtbekante hummern, d. v. s. besynnerliga klippformationer i ännu besynnerligare firg. Här ha vi en dimma, en utmärkt dimma, som höljer sitt fantastiska dunkel omkring en samling af stenar, uppradade vid brädden af ett vatten, och kring fyra stycken afsvedda tallar, dels i liggande, dels i upprättstående ställning; allt från det besjungna Framnäs strand. Ack, hvart skall jag vända mitt öga för att få en hvilopunkt bland allt detta sköna virrvarr, eller rättare hvart skall jag fly för awt rädda mig undan all denna fasa af brinnande ångfartyg, tunga åskmoln, eldbrasor, all slags oväder och tillochmed koumeter? Vänder jag mig hit, så ser jag ett störtregn uppstiga öfver ett eljest, om just icke leende, dock temligen vänligt landskap. Vänder Jag mig dit, så har jag ett haf framför mig, hvars dyningar komma mig att känna prodromer af sjösjuka. Men slutligen vänjer n.an sig vid allt. Hur lejonklippan ser ut och hur solen går ned vid Lysekihl, det vet man i Göteborg kanske ännu bättre; men icke det ssmåländska landskap med den höjd, på hvilken målarens nedbrunna villa med atelier stått. Se, der uppe på backen, der stod han sjelf och afmålade all verldens herrlighet, sådan den kan bestås i Småland; åkrarne med sina kärfvar, kojorna, som fantasien gjort litet ruskigare än verkligheten, förmodar jag, den slingrande sockenvägen, och litet vatten här och der. Det är pittoreskt. Men i vattnet ville jag anmärka att artisten lagt litet för mycket blåelse, som tvätterskorna säga. Ateliern syns icke mer, dess aska har vinden förstrött. Hvad villan beträffar, så lär den varit bara en villa. Cinoberhimmeln öfver en göl är väl också alltför stark, den ser snarare ut som afgrunden. Och om den icke gör det, så se här är den. Skog förödelsen i Småland, det är en prakttafa, det är ett lysande intyg på artistens brinnande fantasi. En stor vidtomfattande eldbrasa och så många andra små här och der rundtomkring i berg och backar. Det är forfärligt, det finns blott en liten göl att stanna vid, för att icke bli uppbränd. Går det så till i Småland, då får den nya skogsstyrelsen att göra. Vidare, midt ibland det här Enkefrn Larson, at Staaf, Blåsväder, Sågverk och Vattenfall. Lemnom de mångtärgade stenarne på stranden och de kuriöst vridna tallarnve, huru de än fängsla uppmärksamheten och fastän vi utropa: aldrig har jag sett maken! De förlorade ångbåtarne med sina genomglödgade skorstenar och sin vräkiga ställning mot några klippor, lemnom äfven dem, ty nu kommer till slut det mest imposanta, det mest tusandjefla afalltihop. Det är taflan, som studentkorpsen i Lund fått till minne af mästaren och som han i en handvändving lär ha fabricerat, lugn midt i en glad studentsvyck, ostörd at kopparslagare och all annan oro. Äfven Larson sade då: varde ljus och det vardt en fyr, en brinnande ångbåt, en måne, en meteor eller något sådant, en stjerna och allra ötfverst 1 hörnet en komet. Jao, det är en ljus tafla. För att få allt ljus som år möjligt, saknas tyvärr en köksspis. en brylå och möjligen sjelfva snil