min hand. Jag skulle för alla Indiens skatter ej vilja att hans blod fölle öfver mitt hufvud! Han gick nu med brådskande steg öfver allmänningen och tog kosan mot byn, der en vagn och posthästar väntade honom. Han hade glömt besöket, som han skulle göra hos förpaktaren. Utan att gå in någonstädes och hemta förfriskning, kastade han sig i vagnen, endast sägande åt kusken: London! Några minuter derefter låg Carrow långt bakom honom. När Henry Ashton följande morgon kom hem till farmen, frågade han sin onkel, om denne sett den hemlighetsfulle fremlingen. — Fremlingen! upprepade den gamle med sorgsen ton, du är den ende fremling, Harry, som jag sett i dag! Jag och min hustru ha hört omtalas dina förehafvanden; du har spisat middag på herregården; du har redan lärt att glömma oss; nästa lektion skall du väl, som jag förmodar, lära dig att förakta oss. — Förakta er! utbrast den unge mannen. Onkel! onkel! ni har inte kunnat vilja uttala ett så grymt ord! Förakta er, er som jag har att tacka för allt! Ni har alltid behandlat mig med en fars godhet och det fattas deri ingenting annat än namnet. Jag har aldrig lärt känna någon annan! — Jag sade det till gumman, återtog farbrodern och tryckte hans hand, jag sade henne, att du hvarken är stolt eller otacksam.