att erhålla visshet om den Franklinska expe. ditionens öde, men då vi förmoda att några meddelanden ur Kapten MClintocks nyliger publicerade skildring af denna med så utomordentliga svårigheter förknippade färd, sko. la intressera våra läsare, införa vi dem här. Den 8 Augusti nyssnämnda år sökte Fox bana sig väg genom det stora bälte a! drifis, som hela året igenom flyter ur Baffins Bay i Atlantiska Hafvet. Då man efter noggrann undersökning af isen hade funnit att det var omöjligt att passera midt öfver viken till Lancasters Sund, så beslöt man taga en lång omväg omkring Melville Bay. Här hade de resande ganska svåra motgångar; det ena hindret efter det andra måste öfvervinnas, och emellertid gick den årstid, på hvilken polarhafvet är segelbart, förbi. Innan den ofantliga ismassan var kringseglad, började vinterstormarna. Det lilla skeppet blef alldeles inspärradt af ismassor, och i medlet af September nödgades Fox och dess besättning följa med isen hvart den förde dem. Sjön var betäckt med zgbrutna isstycken, stapplade upp i vild oordning. Här och der visade ett isberg sina väldiga konturer. Landet var betäckt af en ofantlig glacier, genom hvilken här och der en mörk klipphäll, bröt fram som kom glacierens hvita yta att synas ändå mera bländande. Man föreställe sig det lilla fartyget med dess 25 sjömän, som dref hjelplöst genom denna ofantliga ödemark. Kapten MClintock återger de känslor denna anblick framkallar sålunda: ,Omkring ose herrskar en dyster tystnad, endast afbruten, när ett isberg skiljer sig från den ofantliga glacieren; då höra vi ett doft buller likt en aflägsen åska, och den våg, som förorsakats af dessa isbergs fall i hafvet, hinner 0os8 inom sex eller sju minuter och kommer skeppet att vräka för en stund. Jag tror icke att bland alla de utsigter, som naturen erbjuder menniskoögat, det gifves någon, som är så egnad som denna att frambringa djupa och allvarliga tankar, att höja sinnet från hvardagslifvets småsaker till ämnen, som äro af högre vigt. Glacieren erinrar oss på samma gång om tiden och om evigheten: om tiden emedan vise stycken lossna från den för att drifva bort och slutligen smälta, och om evigheten, emedan den aftager och minskas så utomordentligt långsamt, och emedan den tillökes så regelbundet, att man icke från den ena mansålderntill den andra kan märka någon förändring i dess utseende. Om till och med de okunniga vildarna i de yppigt tropiska länderna anse jorden såsom en vistelseort endast för en tid, så måste alla som betrakta denna ishöljda region likaledes blifva öfvertygade om att vi här icke hafva någon varaktig stad. Slutligen kom, efter många månader, frihetens dag för den lilla Fox, men det var tillika en dag af utomordentlig fara. Lördagen den 25 April skrifver Kapten MClintock: Klockan är 10 på aftonen; hafvet häfver sig och dess böljor uppnå redan fem fots höjd.