Den sednaste engelska nordpolsexpedi tionens resa och upptäckter. Det är nu snart sexton år sedan hennes storbrittanniska majestäts skepp Erebus och Terror afgingo till de nordligaste af de kän da amerikanska farvattnen, för att uppsök: den farled som man ansåg förena det ÅAtlan tiska och det Stilla Hafvet. — Man tog be. synnerligt nog nästan för afgjordt att detts företag skulle krönas med framgång, och urakt lät att vidtaga lämpliga försigtighetsmått. De resande utsatte inga depoter under sin färd och drogo icke försorg om att lemna nå. gra underrättelser om den väg man borde taga för att söka dem. Ingen landexpe: dition sändes från den amerikanska kontinenten för att samverka med dem, och intet gjordes för att bispringa dem för den händelse de skulle blifva tvungna att lemna sina skepp och begifva sig in på Hudson-Bay-territoriet Men när år följde på år utan att de återkommo, blef man orolig, och nu utsändes expedition på expedition för att uppsöka dem. Det bästa bevis på huru ifrigt dessa efterspaningar bedrefvos är skilnaden mellan kartan a! år 1847 öfver denna verdstrakt och den aj år 1859, hvilken visar att begåret att frälsa 140 personer från en ryslig död mera befordrat kännedomen om denna del af jorden än den geografiska forskningen under tvenne århundraden. Skeppen tjenade endast till basis för operationerna, då efterspaningarna hufvudsakligen skedde till fots på det frusna polarhafvet. Icke mindre än 6000 mil passerades sålunda af öfver hundrade engelska och amerikanska slädpartier. Våren 1857 utsändes den lilla ångskonerten Fox under Kapten MClintocks befäl, i liknande afsigt, af Lady Franklin och hennes vänner. Våra läsare känna redan hufvudresultatet af detta sista försök