En kapplöpving på jernbana. Det var i Förenta Staterna. Ett extratåg hade anländt till Indiana för att afgå vidare öster ut. Lokomotivet intog sitt behof af vatten och kol, och en passagerare steg ut för att motionera sina domnade ben. Pipan ljöd, machinen började arbeta, tåget ilade vidare, — men den gamle spatserade ännu af och an i god ro. ,Halloh der! hvad vill ni för slag? frågade en tjensteman. Hvad jag vill? skrek främlingen yrvaken och gnuggande sig i ögonen, ty han hade råkat att somna in under sin promenad, oeh kunde sålunda verkligen sägas gå i sömnen. Jag vill resa vidare, hvar är bantåget som jag hitkommit med? Afgånget för tio minuter sedanl Afgånget för tio minuter sedan! — för tio minuter sedan? . . . Och lemnat mig qvar? Jag måste söka upphinna det, hör ni, jag måste! Mitt lif, mitt allt beror derpå. Hvar är stationsinspektorn ? Denne infann sig. Tvåhundrafemtio Dollars, min herre, bjöd den resande, om ni kan laga att jag upphinner det nyss afgångna bantåge. Hm, nog skulle det kunna låta sig göra. Ett eldadt lokomotiv fanns lyckligtvis tillhands; resevilkoren uppgjordes och inom loppet af tio minuter kilade man iväg efter det nyligen afgångna tåget. Fyrtio till femtio mil voro lyckligen tillryggalagde, knack! gick der något sönder; lokomotivet stannade, skadan upptäcktes snart och afhjelptes förmedelst en trä-kil. Återigen ilade man framåt. Men extratåget hade stort försprång. I Amerika åker man inte, nej, man ilar som stormvinden! Lokomotivföraren ökade, trots träkilen, oupphörligen ångtrycket; man rusade framåt med rasande fart. Trettio mils väg tillryggalades på 27 minuter, Tåget måste upphinnas, — och man upphann det, men först sedan 100 mil tillryggalagts, i närheten af Toledo. Tåget stannade, främlingen störtade fram till en vagn, uppryckte dörren, och uttog en resväska. eGudskelof, han fivns der! skrek han förtjust. cHvad 20 cEn paket innehållande 275,000 Dollars, hela min förmögenhet. Adjö kurir sade den gamle och tryckte tacksamt den senares hand, uti hvilken 500 dollars qvarstannade.