— En qvick irländare. Tvenne skottska adelsmän reste till Irland för att se sig om. En dag höll den ene vad med den andre att den förste bonde de träffade skulle vara fitfigare än de. Den förste de råkade på, var en liten :trasigt klädd pojke, som plöjde längs utåt gärdet. — Paddy, sade den ene gentlemannen till honom, om fan just nu infunne sig här, hvilken af oss tre tror du att han skulle taga? — Sure! han skulle taga mig, ers nåd, svarade irländaren. — Men hvarföre tror du dåt? frågade skotten ånyo. — Jo, han är nog säker om deras nåder när som helst, svarade pojken. — Vid ett besök, som fru L. häromdagen gjorde hos sin väninna fru D., yttrade hon sin förvåning öfver att fru D. skaffat sig en så vacker jungfru. — Ack, söta du, svarade tru D., hvad gör man inte för att få ha sin man hemma! — Till hvilken religion bekänner du dig? frågade presten en gosse vid ett husförhör. — Religion? sporde gossen. — Ja, hvilken lära, menar jag? — Jo, svarade gossen, till bundtmakareläran. (Kapt. Puff.) — Bland ett resande sällskap, som besåg den natursköna trakten vid Kinnekulle, befann sig en mycket sentimental dam, som, då en af herrarne i sällskapet upptog sin matsäck, utropade: ,Himmel, hur kan man äta då man ser något så herrligt! ,Det är också alldeles omöjligt att kunna se sig mätt, inföll den tilltalade. — Hvem är i skuld öfver öronen? — Den, som ej betalat sin peruk. — Det finnes gerningar, som kunna hålla oss skadeslösa för ett helt förloradt lif och som kunna höja den eländigaste från stottet upp till gudomlighetens höjd. —en— — —— — — .-———FH—-.—;7rev20o—