tet og de lerde Skoler, til Leger og till Con-! suler paa fremmede Steder etc. Stadgandet om ståthållareskapet tyckes l: just vara en sådan enkelt Bestemmelse,l som kan ändras; det står i sanning så en-l kelt och ensamt der att det är nästan be-l dröfligt. Men ehuru vi sålunda erkänna att norska storthinget var i sin goda rätt, då det fattade beslutet om ståthållareskapets upphätvande, så betvifla vi dock riktigheten af de norrmäns uppfattning, som anse unionskonungen kunna sanktionera detta beslut utan svenska ständernas samtycke — en uppfattning; som till och med funnit förespråkare på det svenska riddarhuset. Ty ehuru icke något förekommer i Riksakten om ståthållareskapet, visar det sig dock att man trott sig finna stor anledning att antaga 14 8 i den af de svenska kommissarierna underskrifna Grundloven vara af fördragsmessig natur, då den synts innehålla ett slags rättiglret för Sverige, huru ytterst obetydlig och vilkorlig den än är. Vi äro också öfvertygade att konungen sjelfmant skulle afgifvit till ständerna en proposition i frågan, äfven om icke hr Dalman genom sin motion hade erinrat honom om hvad han i detta afseende hade att göra. Skola svenska ständerna skänka sitt samtycke till detta storthingsbeslut? Vi hoppas det med full tillförsigt, oaktadt vår härvarande äldre kollega med peremtorisk visshet förklarat att detta icke kan ske, ja, att, sedan nationalmedvetandet blifvit väckt, icke en enda eftergift för ensidiga norska fordringar skall kunna vinnas från denna sida. Vi stödja denna vår förmodan på förutsättningen om ständernas riktiga och sannt fosterländska uppfattning af. frågan. Ty hvarje svensk, som inser att de skandinaviska folkens enighet och broderliga sinnelag mot hvarandra äro den säkraste borgen för deras framtida storhet, lycka och nationella oberoende, måste, så framt faderneslandets bästa ligger honom om hjertat, sträfva att undanrödja alla frön till köld och misstro mellan dessa folk. Och han skall derföre icke motsätta sig en önskan, som brödrafolkets representation nära nog enhälligt uttalat, så vida icke vigtiga skäl tala deremot. ro några sådana för handen? Ar denna Grundlovs-paragraf af någon betydelse för svenska folket? Befrämjar den i någon mån dess intressen? Dessa frågor kunna tryggt besvaras med nej! År Sveriges ära intresserad af dess bibehållande? Likalitet! ty hvad har unionskonungens rätt att, om det så honom behagar, utnämna en svensk man till ståthållare i Norge att göra med denna ära? Den kan icke vara beroende af det kungliga godtycket, och den torde icke ha lidit af unionskonungarnas mångåriga underlåtenhet att bebegagna sig af den ifrågavarande rättigheten. Att den egentligen är ämnad att utgöra ett kungligt prerogativ, visar båst den ofvan anförda omständigheten att den förekommer endast i Grundloven och icke i Riksakten, om det ock skulle kunna bevisas att den äfven afsåg att öfverskyla den likgiltighet för Sverges intressen och eftergifvenhet för norrmännens fordringar, hvartill Carl Johan gjort sig skyldig. Karakteristiskt för denne furstes politik var att den enda paragraf han genomdref i trots af norrmännens häftiga motstånd var en, som ägde verklig betydelse för honom sjelf men icke för svenska folket. Den berättiga de honom att sätta i spetsen för norska regerin: gen en man, som icke frågade efter det för ho nom främmande folkets önskningar och intres: sen men deremot var beredvillig att i allt gå sir höge herres årenden och bevaka hans förde lar.f) För svenska folket, som icke kunde anse sig representeradt af den, som konun gen funne för godt att utvälja, blef vinsten a denna parågraf mindre än ingen. Den kitt lade visserligen nationalfåfängan hos ett viss ) Att Cärl Johan sedermera fann sig föranlåten at icke hecsasna siv af denna rättishet hör till et