Article Image
emot Norge, att de genom det nu fattade beslutet för närmat Sverge. Storthinget har nemligen i alla hän. delser varit i sin goda rätt att för sin del fatt. be. slut uti ifrågavarande ämnen, och det tillkommer U: nionskonungen att tillse, hvad som må erfordras för att göra beslutet giltigt. Visserligen hade det, ettei min uppfattning, varit mera grannlaga om Storthin: get sjelfmant förutsett frågans beroende af Sverge men att så icke skett, är ursägtligt, då man besin. nar, att frågan verkligen kan ses från två sidor, så som vi jemväl under denna öfverläggning erfarit, och man vid sådant förhållande icke må förtänka norr. männen att se henne från den norska sidan. Samma fråga har också förut vid flera Storthing varit bragt å bane, såsom en rent norsk fråga, utan att an. märkning deremot blifvit från svensk sida framställd Den har till och med en gång for Konungen blifvit föredragen i norskt stadsråd och afslagen, likasom ståthållarne i Norge, såsäl de svenska som de nor: ska, blifvit i norskt statsråd utnämnde. Om Rikets Ständer, på sätt motionen åsyftar, ingå till K. M:t med en underdånig skrifvelse i ämnet, så blir deraf en nödvändig följd, att frågans egenskap af svensk eller icke svensk kommer under nådig pröfning, och jag har intet skäl att sätta mig deremot, förutsatt att Rikets Ständer dervid icke gå utöfver sin befogenhet. Tvertom ju svårare det är, att med ledning af bristfälliga och mörka unionsakter komma till full visshet om det rättsenliga i frågan, ju vigtigare måste det vara för regeringen att erfara representationens åsigt derom. Jag bekänner, att jag såsom enskild svensk man icke skulle vägrat att gå Norges önskan i detta fall till mötes; ty jag anser det värdigt ett fritt folk att icke med åberopande af någon traktat vilja utöfva ett tryckande inflytande på ett annat fritt folks inre styrelse; och jag befarar icke för min del, att svenska folket derigenom skulle komma i saknad af medel att, med det lugn, som höfves den starkare, gifva sin vilja tillbörilgt gåhör inom unionen. Men såsom Konungens rådgitvare erkänner jag min pligt, att, i hvad på mig ankommer, tillse, att icke något, som må befinnas vara en laglig svensk rättighet varder Sverge utan dess medgitvande, afhändt. Detta Justitie-statsministerns anförande afhördes under djup tystnad. Ofriga talare bidrogo föga till frågan utredande och etter någon diskussion remitterades motionen till Ekonomi-utskottet.

3 januari 1860, sida 3

Thumbnail