Riksdagen. (Forts. från N:r 1.) Komitens norska ledamöter tillåta sig att i un derdånighet förklara, att de betrakta de förändrin ,gar i Norges grundlags 25 , som skulle blifva er , följd af de i komitens förslag intagne bestämmelser såsom betydliga koncessioner från Norges sida, mer chvilka påkallas för likhetsgrundsatsens genomföran. de och af omsorgen för föreningens väl; samt at de lemnat sina röster till dessa koncessioner, endast under förutsättning och vilkor, att der, hvarest lik. hetsgrundsatsens genomförande och föreningens väl kräfva någon liknande koncession från svensk sida, edenna måtte med lika broderlig välvilja medgifvas. De norska ledamöterna hafva antagit, att ett sådant tillfälle vore för handen, genom stadgandet i norska grundlagens 14 8, hvarigenom svensk man är gifven lika rätt med norsk att bekläda Norges högsta och vigtigaste embete, utan att någon motsvarande rättighet är gifven åt norsk man i Sverige. Besinnar man förhållandena vid unionens ingående, huru å ena sidan norrmännen fordrade att erkännas såsom ett med svenskarne alldeles likställdt folk, men å andra sidan svenskarne sträfvade att tillvinna sig så stor supremati öfver Norge som möjligt, så torde man ock erkänna, att de punkter, i hvilka svenskarne segrade, äro lika betecknande för unionens art, som de, i hvilka norrmännens önskningar gjorde sig gällande. Sålunda får det i 42 8 af norska grundlagen förekommande, och å norska sidan så ofta åberopade uttrycket angående en fullkomlig likhet emellan rikena icke antagas vara mera i föreningens anda, än de derifrån stipulerade undantag. Detta stadgande står också lika litet i Riksakten, som det om ståthållaren, och är det senare ej längre ett förbindande unionsstadgande, så är ej heller det förra såsom sådant att anse. Sjelfva det hufvudargument, som vid Storthingets särskilda handläggningar af denna fråga, af Konstitutions-komiten pläat anföras för ståthållare-embetets afskaffande, att et strider emot unionens likhetsprincip och trycker en provinsiell stämpel på Norge, är ju ett ytterligare bevis, att detta stadgande är något, som karakteriserar sjelfva föreningens art, ehuru på ett sätt, som strider emot Norges önskan. Af allt detta torde man kunna hemta grundad anledning, att åtminstone ifrågasätta, huruvida icke upphäfvandet af ofvannämnda stadgande i Norges grundlag, ej mindre med afseende å sakens natur, än i enlighet med dess historiska tillkomst, och deraf härflytande traktatmessiga egenskap, bör betraktas, såsom en fråga, hvilken icke är för Sverge fremmande, oaktadt densamma ej ingår bland dem, som blitvit i Riksakten intagne, och således ej ansetts tillhöra Rikets Ständers lagstiftningsrätt, utan öfverlemnats i Unionskonungens vård. Det skulle likväl knnna invändas, att frågan icke står alldeles utanför Riksakten. Norska Storthingets beslut går neml. derpå ut, att en statsminister skulle insättas i statsrådet, i stället för ståthållaren. Norge sknlle således få två statsministrar, men då Riksakten endast omnämner en, kan sålunda någon tvetydighet möjligen förmenas uppstå, i afseende å den person, som enligt Riksakten skall fungera såsom ordförande i interimsregeringen och i ötrigt uppfylla den n. v. statsministerns unionella åliggande. Med en rätt lagtolkning kunde likväl någon ovisshet ej uppstå derom, att dessa funktioner tillhörde den statsministern, som skall vara Konungen följaktlig; och då Riksaktens tolkning icke är så strängt bunden vid ordalydelsen, som vår grundlag, torde det vara desto mindre lämpligt att åberopa denna biomständighet för att vindicera svenka representationens talan i saken, som vi å svensk sida, vid förändringen af svenska statsrådets organisation, gjorde vida större rubbningar i Riksakten, hvilka redan år 1840 gingo i verkställighet, ehuru i Norge först 1845 en motsvarande Riksaktsbestämmelse antogs. Och då detta icke är det enda exemplet derpå, att Rikets Ständer behandlat förslag till ändringar Rikets grundlagar, som haft inflytande på Riksakten, utan att dertill utryckligen förutsätta Norges biall, så böra vi vara desto försigtigare i beskyllningar