vo oe APIN II allat derpa Konungen en kongl. proposition i ämnet till Rikets Ständer, hvilken likväl är affattad i så försigtiga ordalag, att män synes med afsigt hafva velat undvika hv.rje positiv framställning. Den börjar dermed, att K. M:t. till Rikets Ständer öfverlemnar, den med förbehåll af deras konstitutionella rätt af K. M:t besvurna, norska grundlagen. — Derefter följer en redogörelse för de skäl, som föranledt Konungen att ej påyrka en sammansmältning af begge rikena. Så uppräknas de 88i Norriges grundlag, som K. M:t ansäg egentligen omfatta de ämnen, som för båda rikena äro gemensamma ; bland hvilka 88 ej förekommer den 14:de, som angår ståthållarens nationalitet. Och mot slutet öfverlemnar K. M:t denna vigtiga fråga till Rikets Ständers lugna och eniga beslut, säker att de, i hela dess vigt och omfattning, inse och bedöma densamma. Konstitutions utskottet afgaf den 27 i samma månad ett betänkande ötver nyssberörde Kongl. proposition, deruti utskottet anställde jemförelse emellan de Svenska grundlagarnes föreskrifter och de 3 i den Norska grundlagen, som i propositionen blifvit omförmälte; och sedan utskottet redogjort för sina i följd af denna pröfning stadgade åsigter, tillstyrkte utskottet dels att de till följd af Sveriges och Norriges förening uppkomna förhållanden, till deras be-. stämning icke borde underkastas det behandlingssätt, som för atgörande af svenska grundlagsfrågor är föreskrifvet, och dels att en särskild Riksakt, till bestämmande at de konstitutionella förhållanden, som genom föreningen uppkommit, måtte upprättas. Icke heller i detta betänkande omtalades 14 8 i Norska grundlagen. Konstitutions-utskottet uppgjorde derefter ett formligt förslag till Riksakt, hvilket af Ständerna öfverlemnades tull K. M:t, som deröfver inhemtade Storthingets yttrande, och efter några niodifikationer, särskildt at 7:de S:ns foreskritter, blef Riksakten antagen af båda rikenas representationer samt af Konungen sanktionerad. Dess titel är: Riksakt till bestämmande at de genom föreningen emellan Sverige och Norrige uppkomna konstitutionella förhållanden; och inledningen slutas sålunda: Alltså hafve vi, laglige ombud för Sveriges och Norriges inbyggare, ej trott oss kunna på ett värdigare och högtidligare sätt för kommande tider befästa vilkoren för den emellan Sverige och Norrige träffade föreningen under en Konung, än då vi ötverenskommit, att i en särskild Riksakt innefatta och upptaga förenämnde vilkor. I denna Riksakt finnas nu inflyttade, ordagrannt eller med utvecklande tillägg alla de 88 af Norska grundlagen, som Konungen. och Rikets Ständer ansågo omfatta ämnen, hvilka för båda rikena voro gemensamma, — med undantag af 8 8, som handlar om Konungens myndighetsålder. Denna 8 utelemnades derföre, att ötverensstämmande stadganden för båda rikena på annat sätt hade vunnits, nemligen derigenom att i Sverige antogs ett förslag till grundlagsändring, som hvilat från 1812 års riksdag, och att i Norrige Konungens myndighetsålder bestämdes till 18 år genom en särskild lag. Af dessa handlingar synes mig vara ådagalagdt, att det at de Svenska kommissarierna föreslagna stadgandet, om rättighet för Konungen att till ståthållare i Norrige utnämna antingen en norrman eller en svensk, både af de svenska kommissarierna och af 1814 års storthing ansågs såsom ett af föreningen påkalladt och dermed sammanhängande stadgande, och att detta stadgande tillika med alla de öfriga då antagna unionella bestämmelserna vid samma tillfälle erhöllo egenskapen af en emellan Sverige och Norrige afslutad traktat. Denna traktat, sådan den i Norska grundlagen finnes inrymd, förutsätter icke någon vidare fullständig föreningsakt, och det är endast i fråga om några speciella tall, som enligt 7 och 42 8S vissa närmare bestämmelser förklarades utgöra föremål för en särskild lag. Hade nu i denna särskilda lag icke blifvit intagna andra stadganden, än de, hvartill Norska grundlagen gifver anledning, så är det väl utom tvifvel, att Norrige icke kunnat utan traktatsbrott ensidigt ändra töreningsvilkoren. Men nu upprättades, på svenska Ständernas begäran, en Riksakt, till bestämmande af de genom föreningen uppkomna konstitutionella förhållanden, i hvilken intogos icke blott de i Norska grundlagen förutsatta stadganden, utan äfven de i denna grundlag befintliga bestämmelser, som utgöra unionens flesta hufvudmomenter. Frågan blir då, om icke traktaten af den 4 November 1814 endast är att anse såsom preliminär, och att det slutliga unionsfördraget är att helt och hållet söka i Riksakten? Riksaktens titel och inledning äfvensom förhandlingarne vid dess tillkomst gifva, efter min uppfattning, ingen bestämd anledning till annat antagande, än att dermed åsyftades en sammanfattning af föreningens alla vilkor; men lika litet finnes något spår af den syftning, att några af de i Norska grundlagen införda unionsbestämmelser skulle förfalla, och att de af sådan anledning utelemnades ur Riksakten. Likväl kan det icke förnekas, att åtskilliga verkliga unionsbestämmelser finnas i Norska grundlagen, som icke influtit i Riksakten. Jag lemnar nu derhän, hu ruvida 14 8 må räknas deribland; men den 8 S, angående Konungens myndighetsålder, är t. ex. af den beskaffenhet, att unionen faktiskt kan upplösas, om Norrige anses ega rätt att härom ensidigt bestämma. 25 S om Konungens rätt att inom det ena riket använda det andras krigsmakt är äfven till form och innehåll unionell; likaså föreskriften i 111 8 att Norriges örlogsflagg skall vara en unionsflagg. Skola nu dessa och dylika stadganden i Norriges srundlag anses ä svensk sida aldeles bortglömda, eller efterskänkta derföre, att de icke införts i Riksakten? Eller skola de hafva samma ömsesidiga gil;ighet, som om icke Riksakten blifvit sträckt utom sina förut anvisade gränser? En nyckel till gåtan kan möjligen finnas i omfånget af det förbehåll, som af de svenska kommissarierna fästades vid grundlagens antagande. Detta tärhehåll afsår nemligen Ständernags kanstititianalla