. Riksdagen. Justitie-Statsministerns anförande på Biddarhuset d. 28 sistl. December vid diskussionen öfver hr Dalmans motion, rörande vissa åtgärders vidtagande med anledning af Norska storthingets beslut att upphäfva Ståthållarskapet. Då hr Dalmans motion endast afser en underd. hemställan till K. M:t i ett ämne, som skulle tillhöra min föredragning inför Konungen, och då jag för ingen del tilltror mig, att under en diskussion på förhand lemna den med motionen åsyftade utredning af det statsrättsenliga förhållandet i denna fråga, så fullständig, att motionen derigenom kunde göras öfverflödig, så hade jag helst undvikit att nu yttra mig i ämnet, och skulle icke ens dertill funnit mig föranlåten af den direkta interpellation, som här blifvit framställd till Konungens rådgifvare, om jag icke ansett det synnerligen vigtigt, att representationen för sin egen del med varsamhet behandlar denna mvecklade fråga, och jag derföre i min egenskap af representant känt mig uppmanad att söka, så vidt i min förmåga står, bidraga, icke till frågans lösning, men åtminstone till att ådagalägga hennes svårigheter och ställa henne på sin rätta ståndpunkt. Jag ber att dervid för några ögonblick få fästa uppmärksamheten på sjelfva akt-styckena vid unionens ingående, ehuru grefve Anckarsvärd anmärkt, att sådant borde vara öfverflödigt efter den utredning, som härom förekommit i tidningen Nya Dagligt Allebanda. Dess artiklar i frågan synas mig dock icke ännu vara fullt afslutade, och hafva hittills föga berört tiden efter 1814. Jag återgår derföre till sistnämnde år och konventionen i Moss. Konungen af Sverige utlofvade i denna konvention att antaga den af de deputerade i riksförsamlingen på Eidsvold utarbetade konstitution, under förklarande, att Hans Maj:t icke ville föreslå andra förändringar än dem, som voro nödvändiga för de båda rikenas förening, eliter aftal med storthinget. Af Konungen befullmäktigade svenska kommissarier trädde derefter i underhandling med ett urtima Storthing och framlade ett fullständigt förslag till en norsk grundlag, bygd på FEidvolderkonstitutionen, men med flera förändringar i och för föreningen. Deruti omtalas bland annat en generalguvernör eller riksståthållare, som icke förekom i Eidsvolder-konstitutionen; äfvensom det stadgades, dels att till generalguvernör skulle utnämnas antingen en norrman eller en svensk; och dels att skulle bero på Konungen, att, intill dess frågan om en ny lag till reglering af ömsesidig borgarerätt för norrmän och svenskar hunnit komma till stånd, vid de särskilda tillfällen, då konungen kunde finna det särdeles nödvändigt, anställa norska embetsmän i Sverige och svenska i Norrige, dock med undantag för prester och domare-embeten. Under storthingets förhandlingar mötte båda dessa stadganden ganska stort motstånd, och det sistuämnda förkastades, hvaremot storthfngets majoritet slntligen godkände, att till ståthållare finge utnämnas antingen en norrman eller en svensk. I anledning af andra inom storthinget väckta förslag, hade majoriteten redan förut beslutat, såsom en allmän grundsats, att inga andra förändringar i Eidsvolder-grundlagen vid samma storthing finge tagas under öfvervägande, eller afgöras, än de som voro nödvändiga till följd at Sveriges och Norriges förening, Af de skiljaktigheter, som förefinnas emellan Bidsvolder-konstitutionen och den norska grundlagen af den 4 November 1814, äro likväl några af den beskaffenhet, att de med båda rikenas förening synas pga föga sammanhang. Sålunda infördes t. ex. nya föreskrifter, angående Konungens rätt att stifta provisoriska lagar; om de fall, då Konungens sanktion i storthingets beslut ej erfordras; om regeringens rätt att mot statens egna medlemmar använda militärmakt ). 8. Vv. I fråga om de flesta at dessa nya föreskrif