— Hysa groll till er, min far! ropade ynglingen, jag som på mina knän vill bedja er att förlåta mig min ohörsamhet. — 0, min son! svarade gubben, under det han uppreste den knäböjande, huru lätt är det mig ej att förlåta dig ett fel, som återskänkt mig litvet! Albrecht, jag förlåter dig. — Ungdomen, svarade Albrecht, irrar sig ofta i valet af lefnadsbana, och det fordras en sorgfällig pröfning för att upptäcka det fält som man af försynen blifvit kallad att odla. Er stränghet härleddes af er klokhet. Ni tänkte: ett helt handtverk har en gyldene grund och är bättre än en half konst. Ni hade rätt, min far, men måhända hade jag ej alldeles orätt i att göra som jag gjorde. — Ja, du har handlat alldeles rätt, Albrecht, inföll en röst ur församlingen; det var den ryktbare Hupse Martin, som gifvit den unge mannen första undervisningen i målarekonsten och uppmuntrat honom att välja konstnärsbanan. Tacka himlen för er sons ohörsamhet, fortfor Hupse Martin, vändande sig till Josef Därer; ty er Albrecht är nu i besittning a alla konstens hemligheter och står långt framor Tysklands ryktbaraste konstnärer. Ian är ej alle nast en målare af första rangen, han är äfven er skicklig gravör, en stor architekt och en utmärkt in geniör. Kejsar Maximilian har utnämnt honom til sin förste målare, och sysselsätter omvexlande han: pensel och grafstickel. Republiken Venedig vill an förtro honom byggandet af en fästning i sina state på fasta landet, och Lndvig XII har anmodat honon att komma till Paris, för att försköna hufvudstader med architektoniska minnesmärken. Hvad säger n om det, mäster Josef? Kanske önskar ni något mer — Verkliga snillegåfvor, inföll guldsmeden, un der det han omfamnade sin son ånyo, äro alltid fö renade med ett ädelt sinne; det har min son i da; bevisat. (Östg. Corr.)