JeL COUCVÄAlSITLSRGA SPENDSAG SVIAMY MAPLE röttnat vid det lugn landet nu några år åtnjutit. Det har plötsligt kännt sig gripet af ;n viss, en smula donquichottisk längtan efter camp och strid; och då ingen europeisk motkämpe för tillfället erbjöd sig, ha stridslystna skaror, följda af sina presters välsignelse och sannolikt väl försedda med helgonbilder i tornistrarna, gått öfver Medelhafvet för att taga sig en dust med sina gamla arffiender, mohrerna, i deras eget hemland. Österrike, som redan ser sig beröfvadt en af ädelstenarne i sin krona — hvilken det dock, i parentes sagdt, fick ganska väl betald — har stora skäl att frukta för de återstående. I Tyskland har enhetssträfvandet åter uppenbarat sig bland folken och väckt oro i kabinetterna. Schleswig-holsteinarne söka alltjemt att på allt sätt trakassera sin hertig och hans ministrar, och understödjas i dessa lojala bemödanden nu som alltid af herrarne i Frankfurt. I det kejserliga Frankrikes icke-officiella politiska sferer har nu som alltid varit tyst och stilla som i grafven. Det spända förhållandet mellan Napoleon III å ena sidan och de franska biskoparne och deras öfverhufvud i Rom å andra sidan har gifvit anledning till åtskilliga förhoppningar. Det är förbehållet det kommande året att visa, huruvida dessa äro grundade eller ej. Ryssland har fortsatt sitt inkräktningssystem och såväl genom underhandlingar som genom vapenmakt lyckats införlifva vidsträckta och fruktbara länder med sitt välde. Men af ännu större betydelse för det stora moskovitiska riket äro de reformer, som föregå i dess inre. Hvilken fruktansvärd tillväxt i den ryske sjelfherrskarens makt frigörandet af trettio millioner lifegna åstadkommer, torde ej behöfva påpekas. Hvad slutligen vårt eget fädernesland beträffar, så har det förflutna året icke utmärkt sig genom några vigtigare tilldragelser. Ett enda sorgligt undantag härifrån bildar den så högt och så allmänt älskade konung Oskar den Förstes bortgång. Få torde de bland den skandinaviska halföns innebyggare ha varit, som icke vid underrättelsen härom, erforo en känsla, likpande den vid en kär anhörigs död. Ännu är det för tidigt avt skrifva denna furstes historia, men den står med outplånliga drag inristad i tvenne folks tacksamma hjertan. Och dock var han mindre älskad för hvad han g orde än för hvad han åsyftade, mindre för sina regeringshandlingar än för sin ädla vilja. Hans största regentfel var att han icke alltid följde sitt ljusa förstånds och sitt menniskoälskande hjertas ingifvelser, utan endast alltför ofta, i följd af ett öfverdrifvet misstroende till sig sjelf, lät bestämma sig af rådgifvare såväl utom som inom konseljen, som voro honom underlägsna i alla hänseenden. En olycka för honom sjelf och för landet var, att nästan alla de män, som omgåfvo honom, icke lifvades af samma känslor och icke sågo sakerna i samma ljus som han, utan esomoftast sökte afskräcka honom från utförande af hans beslut genom förespeglingar om dermed förknippade vådor. De regeringshandlingar, som förvärfvat åt honom everdlig ära, och som skola lysa som stjernor i häfden, kunna derföre tillskrifvas honom personligen och ingen annan. Folket kunde derföre också under hans regering, med mera skäl än någonsin, enligt sin gamla pläg: sed, frikänna konungen och skjuta skulden på herrarna för hvarje mindre populär regeringsåtgärd. Konung Oskar lemnade sin krona med alla dess rättigheter och pligter i arf åt en son, hvars första ord till sina nya undersåtar innehållit ett löfte att vandra i fadrens fotspår. Den makt en svensk konung äger är tillräckligt stor för att göra att hans personliga egenskaper bli af stor vigt för det svenska m ——O——--F—---. nn