Göteborg, d. 28 December 1859. Teater. Den svenska originalpjesen ,, På yröna lund gafs sistlidne Måndag för andra sången på härvarande teater. Den mest framstående figuren i denna , sceniska framställning är tydligen, enligt förf. åsigt, Bellman, shuru vi dock emot hennes uppfattning af len — odödlige här vilja framställa några anmärkningar. Bellman kan till sin personighet uppfattas såsom skald och historisk fiour. Förf. har hufvudsakligen velat framställa honom i sin förra egenskap. Att detta är en svårlöst uppgift, måste medgifvas. Det fordras ett träget studium för att kunna göra sig så nära som möjligt bekant med denna i litteraturhistoriens annaler nästan enstaka företeelse. Bellman utgör en, om man så får säga, personifikation at det lägre lifvet i hufvudstaden under Gustaf III:s tidehvarf. I hans sånger, epistlar och pastoraler röra sig fritt och ledigt de typer som han hemtat ur den klass, han mest och helst sysselsätter sig med. Man finner tydligt i hvar och en utaf dessa odödliga skapelser, att han sjelf lefde med i den verld, hvilken han tecknar; och många äro äfven de traditioner, som meddela oss, huru man såg ,sektern sitta drömmande med sin cittra i en vrå på något af Stockholms värdshus. Det något bleka, fint bildade ansigtet med de själfulla ögonen, fick dock stundon ett rörligare lif. Leendet, skaldens inspire rade leende, krusade plötsligt hans läppar fingrarne foro lekande öfver cittrans stränga och han började sjunga, sjunga toner, hvilk: