F rån Utlandet. Det har då ändtligen intraffat hvad man olycksbådande velat spå, men i det längsta hoppats slippa att höra förverkligadt, neml. att Mellan-ltalien, just det landområde, som kongressens öfverläggnimgar hutvudsakligast skola omfatta, icke skall blitva representeradt vid kongressen. Folket ohördt skall således dess öde afgöras af de makter, hvilka, 1 förlitande på sina stående härar, tagit förmynderskap öfver det öfriga Europa, och iklädt sig det löjliga bestyret att upprätthålla jemnvigten derstädes. Det är Frankrike och Osterrike som blifvit ense om att Mellan-Ltaliens stater ej skola blifva representerade; men tydligt är av härom måste något hafva varit nämndt i inbjudningen till de andra makterna. Under sådana förhållanden undrar man öfver att England så hastigt gifvit sitt samtycke till kongressen, och man kan endast antaga, att dess medverkan för realiserandet af Ltalienarnes förhoppningar skall vid det gröna bordet blifva så mycket kraftigare. Samtliga stormakterna hafva nu autagiw inbjudningen; Rysslands svar, som var det sista, ingick till Paris d. 7 d:s. Österrike skall verkligen hafva till sin inbjudningsskritvelse, bifogat en not, föranledd at Buoncompagnies :egeutskap. Noten är ännu icke i sin helhet känd, men ett tyskt blad meddelar hufvudsumman af densamma, hvarat för det första ses att samtlige makter, som underskrifvit Wienertraktaten äro inbjudna emedan väsenduwuliga bestämmelser i nämnde traktat blifvit modifierade af traktaten i Zirich, hvilka nu skola bekrättas af kongressen; vidare får man veta, att Österrike hyser godt hopp om att se sina erkehertigar restaurerade. Att Englands samtycke härtill ej skall vinnas, synes vara klart. Times säger med bestämdhet att engelska regeringen är allt annat än gynsamt stämd för hertigarnes restauration, och att hon derföre troligen ej skall blifva en stillatigande åhörare om Österrike leder talet till detta ämne. En Londonerkorrespondent till LInd. Belge, som anses vara en särdeles väl underrättad person, bekräftar äfven att England skall blifva sitt italienska program troget. Korrespondenten försäkrar dessutom att engelska regeringen har garanti (at hvem?) att kunna genomföra Ickeinterventionsprincipen, samt att hon, om denna princip förkastas, icke skall låta sig nöja med att protestera mot ett beslut, som stred mot Italienarnes naturliga rättigheter och vilkoret för Englands deltagande i kongressen. Man känner visserligen ej ännu Berlineroch Petersburgerkabinettets åsigter i denna fråga; men att döma at de yttranden, hvilka förut funnits i ryska tidningar, synes att åtminstone från Rysslands sida inga moln hota Italiens frigörelse. Det vill synas som hertiginnan af Parma skulle gifva kongressen åtskilligt att beställa, ty den höga damen skall, efter hvad det berättas, förstå att bruka pennan, och hon skall hafva utarbetat ett vidlyftigt memorandum att ingifvas till kongressen. De öfriga MellanItaenska regeringarne, såväl de gamla som de nya, lära likaledes komma att skriftligen förfäkta sin sak, Lord Palmerston skall, som vi veta, ej representera England vid kongressen, och nästav hela engelska pressen gillar beslutet att Lord Cowley skall representera landet. Economist visar äfven att det så bör vara, ty eljest skulle hela ansvaret för utgången hvila på en enda person, då nu deremot hela nationens mening, uttalad genom Underhusets öfverläggningar, skall vägleda regeringen, till hvilken den nu utsedda representanten nöd