inrikesministerns, ty vi betvifla att han besitter tillräcklig juridisk kunskap för att vara justitieminister. Ungefär detsamma tro vi kunna sägas om tre andra medlemmar af det nya kabinettet. General Thestrup är utan tvifvel, såsom man af facket, den lyckligaste aqvisitionen för kabinettet; han gäller att vara en duglig officer, en liberal och upplyst man, och om man än må betvifla att han skall vara istånd att rättfärdiga de höga förhoppningar, med hvilka säkerligen infanteriet skall helsa honom, så skall han dock ganska godt kunna administrera krigsportföljen. Om statsrådet Westenholss duglighet hysa vi en fördelaktig åsigt, och för hans enskilda hederliga karakter hafva vi så mycken aktning, att det smärtat oss se hans namn på denna lista; om han skall kunna lösa den svåra uppgiften som finansminister, må tiden visa. Vi frukta mycket att försöket att genombryta gamla byråkratiska traditioner, hvilket vi under andra omständigheter skulle med glädje och sympati motsett, skall misslyckas för honom, då han icke har större duglighet att stödja sig till, än den som finnes hos hans nuvarande embetsbröder. Kammarherre Jessen, den nye inrikesministern, är en homo novus, Som med säkerhet eger mera äregirighet än talang ; men han är dock i alla fall en möjlighet, och äfven hans namn kunde utan pinsamt intryck finnas på en ministerlista, om den för öfrigt hade en solid grundval. Annorlunda är det med bäron Blixen-Finecke, som nu gifvit oss ett svar på den indiskreta fråga, som vi för ett par år sedan ställde till honom, hvad han egentligen ville. Hr Blixen-Finecke ville blifva minister, lika godt med hvem och på hvad vilkor. Det var det mål han hade för ögonen under sina excentriska bemödanden, och nu har han uppnått det. Vi erkänna hos baron Blixen ett snabbt och ljust hufvud, belefvad smidighet, parlamentarisk förmåga och isynnerhet en hög grad af perfektibilitet, hvilken berättigar till att en gång vänta mer än vanligt af honom; men baron Blixen saknar ett positivt innehåll i dessa goda former: han är vän med alltför många och skilda personer, för att kunna vara sann vän med någon. Han har varit så ifrig att få napp, att han kastat ut krokar åt alla sidor, och hans politiska åsigter skifta så i regnbågens alla färger, att ingen menniska är i stånd att veta hvar man har honom, antingen han är grundegareeller bondevän, Eiderdansk eller helstatsman, Slesvigholsteinare eller Skandinav. Han har på intet område någon varm tro eller fast öfvertygelse. Det är en obegriplig dristighet att denne man vågar öfvertaga styrelsen af Slesvig, der han på samma gång skall vara justitie-, kultusoch inrikesminister, och der han, låt äfven vara med biträde af en direktör, skall komma att handlägga ärenden, om hvilka han saknar till och med preliminiär kunskap. Men det visar ett ännu större vågspel att anförtro en så oklar och ännu så litet pröfvad man ledningen af utrikes angelägenheterna i ett ögonblick sådan som detta, då landets vigtigaste intressen stå på spel; att anförtro honom den ministerspost, på hvilken han minst kan kontrolleras, och det till i ett kabinett, hvarest det ej finnes någon som kunde utöfva en sådan kontroll, om den ens vore möjlig. -— Det olyckligaste elementet i Kabinettet torde dock vara kultusministern Borgen. Med undantag af en examen, är Borgen icke genom något enda företräde utmärkt framför den stora mängden af det menige mans parti, af hvilket han under hela sin riksdagstid varit en tyst bisittare. Såsom privat skolföreståndare har han i grund prostituerat sig, och som skoldirektör har hvarken hans duglighet eller hans omtanka varit större, än att Köpenhamns kommun med båda händer skola omfatta detta tillfälle att blifva honom qvitt. Denne man är det, som kabinettet Rotwitt utsett till Madvigs, Orsteds, Halls och Monrads efterträdare. Den danska folk-kyrkan under biskop Martensson, danska universitetet under rector magnificus Bornemann, de danska lärda skolorna under Madvig, danska teatern, hela Danmarks vetonskap, litteratur ach lkanst under Wilhelm Anucust Borgens