ka vid f. d. gamla Masthuggstullen, hos E. Dahlstr mmer försäljas å 8 öre. — Tidningens Byrå är i Huset beklagade, att han ej kunde hysa sådana åsigter som hr Ditzinger angående denna fråga, ty han för sin del trodde att bankens öfverlåtande åt enskilda borde och torde komma att ega rum, ehuru det till stor del berodde på vilkoren vid uppgörelsen samt trodde ej, att man ämnade bortskänka riksbankens stora rättigheter utan att i dess ställe erhålla förmåner och zarantier. Med atseende på småsedlarne samt det em motsvarande silfvermyntet, trodde han sig med säkerhet veta att siltver vore det dyraste cirkulationsmedlet, emedan det oupphörligt försämras genom sitt omlopp. Motionen remitterades till banko-utskottet. — Hr frih. Schwerins andra motion, om att köpmäns bokförda skulder samt handtverkarnes räkningar skulle efter 1 månads förlopp förlora rättigheten att kunna lagligen indrifvas, klandrades af hr Wistelius, som påpekade motionens olämplighet, hvarefter den remitterades till lag-utskottet. — Grefve Adlersparres motioner nir 1 och 2, om indragning af alla biskopsembeten utom dem i Lund, Upsala och Hernösand, samt om bildandet af en pensionsfond för presterne utaf de genom biskopsembetenas indragning besparade medel, lades till handlingarna. Bondeståndet, som hade till denna dags plenum uppskjutit jernvägsfrågans behandling, företog nu båda de kungliga förslagen i ämnet till behandling i ett sammanhang. Allmänt uttalade sig dervid den åsigten, att arbetet å de påbörjade anläggningarne bör fullföljas; och ehuru i afseende å det omfång, hvari detta nu bör beslutas, meningarne vore delade, torde man dock kunna säga, att en öfvervägande pluralitet inom ståndet i sin helhet gillade den af Kongl. Maj:t framlagda planen för arbetenas fullföljande. Den vestra stambanans fullbordande på hela linien Stockholm—Katrineholm—Töreboda hördes ingen motsätta sig. Deremot tvistade man om södra banaus lämpligaste riktning. Dess framdragande genom Lagadalen förfäktades dels af representanterna för den ort, som deraf skulle hafva direkt fördel, dels af en och annan ledamot, utur synpunkten att genom denna riktning ernå kortaste väg till Jönköping och tidigast vinna en fullständig förbindelse mellan Malmö och hufvudstaden. Några röster höjdes äfven för medels anslående till fullbordande af Jönköping—Falköpingslinien, på bekostnad af någon del af den söderitrån kommande banan, och slutligen hördes en och annan ledamot a? finansiella skäl afstyrka alla anslag till södra banan för denna riksdag. Med afseende på frågan om medels anskaffande tillkännagaf sig inom ståndet ganska allmänt och kraftigt den önskan, att man genom minskning i statsutgifterna måtte bereda sig tillfälle att kunna med statens egna medel verkställa åtminstone en del af arbetena. Man ansåg nemligen, att om t. ex. lönförhöjningarne indrogos och besparingar äfven på andra håll åvägabragtes, skulle en del af bränvinsskatten blifva för ändamålet tillgänglig, likasom särskilt förslag väcktes, att de fyra femtedelar af bränvinsförsäljningsafgiften, som nu gå till kommunerna, måtte tör jernvägsbyggnaderna användas. Andra ledamöter ville dock låta !,s:del af denna afgift komma kommunerna tillgodo. Åtskilliga talare yttrade sig emellertid anse en upplåning nödvändig. Att det dervid vore önskvärdt, om en del af medlen kunde uppbringas inom landet, medgafs allmänt, och man ansåg i alla händelser ett försök böra göras, om än det vore att befara, det disponibla kapitaler, som på detta sätt skulle söka placering, icke till synnerligt stort belopp förefunnes. — Till handläggning förekom nu K. M:ts nådiga proposition om förändringar i nu gällande bränvinslagstiftning, dervid Jöns Persson fråu Blekinge uti ett längre anförande bekämpade den kongl. proposidonen. Flere instämde. Jonas Andersson från Östergötlands län hade alltid trott att jordbrukaren, sedan han betalt och kommit i besittning af sin jord, borde få nyttja och använda densamma till det bruk honom nyttigast och lämpligast syntes. Följderna af den nya bränvinslagstiftningen hade ej varit lyckliga ty superiet höll förut på att aftaga, men synes nu åter börja vilja tillväxa i en förfärlig grad. Möjligen hade inskränkning i tillverkningen af bränvin egt rum, men i dess ställe hade så mycket mera lurendrejadt bränvin kommit in i landet, och detta vore så mycket skadligare, som vårt mynt i dess ställe utvandrade till våra grannländer. Skatten för husbehofsbiänning borde snarare minskas än höjas, men som meningen synes vara att utrota denna bränvinsbränning, ville talaren att skatten på intåt vilkor höjdes öfver 40 öre pr kanna. — Sedan Johannes Andersson från Elfsborgs län yttrat sig mot den kongl. propositionen förklarade Nils Svensson från Blekinge län, att han ingalunda förmodat att K. M:t skulle på en gång föreslå förhöjning i beskattningen och i beräkningen af redskapens afverkningsförmåga. Ansåg näringen tillräckbgt beskattad, äfven om nu gällande författning komme att fortfara. Den förhöjda beskattningen vore en dödsstöt riktad mot husbehofbränningen i talarens hemort. Önskade valfriheten i afseende på tiden äfven utsträckt till småbrännerierna. Olof Persson från Gefleborgs län anförde att bränvinsbränningen i hans ort vore nära undertryckt genom den hårda beskattningen och fann uti den nya bränvinslagstiftningen en grundlagsvidrighet, då grundlagen icke känner någon fabriksbränning utan blott husbehofsbränning. Ola Jönsson från Malmöhus län trodde största olägenheten af kongl. propositionen vara den, att förtroendet mellan konung och folk derigenom stördes. Georg Nyqvist från Wermland förordade att skatten borde uedslås till 25 öre pr kanna, till likhet med hvad den i Danmark utgör, på det lurendrejeriet m. fl. olagligheter måtte undvikas. Anders Gudmundsson från Halland ansåg att om man vill himma superiet, så borde man i främsta rummet lägga band på ångbrännerierna, men ej på husbehofbränningen, som i ekonomiskt hänseende medförde stora fördelar. Hoppades att statsmakterna en gång skulle komma till insigt deraf, att de beträdt en olycklig och skadlig bana, då de införde den nu gällande bränvinslagstiftninoen Gustaf Bierkander från Skarahaoreos län