nade att uppväcka farhågor för att ett krig mellan England och Frankrike stode för dörren. Det sätt på hvilket franske kejsaren uppträdt i frågan om regentskapet för MellanItalien har i Eogland väckt mycken både förundran och harm. Redan i början af förra veckan betecknade eng. tidningen Observer ett krig med Frankrike såsom nära förestående. Times har sedermera af samma anledning tagit ordet och bittert klandrat Frankrike. Med sin vanliga djerfhet har tidningen påstått, att franska pressens sträfvanden för att väcka nationens hat mot England på sista tiden blifvit så uppenbara, att de tydligt måtte vara inspireradeifrån högre ort, och att England derföre gjorde väl i att rusta sig och vara beredd på alla eventualiteter. — Förhållandet mellan de båda staterna torde dock ej vara så spändt som man skulle tro af dessa yttranden, och detta visas bäst deraf att den ministeriella Morning Post strängt klandrar Pimes för artikeln och påstår att hon illa valt ögonblicket att gifva sin galla luft, då de båda staterna just nu stå i begrepp att gemensamt fföretaga en fexpedition mot Kina och samlas vid kongressen. England kan väl en dag komma i krig med Frankrike, säger M.P., men icke tillfölje af plötslig och oväntad invasion, och det är derföre högst orätt att väcka en ogrundad oro hos nationen. För att äfven för framtiden och till dess en kongress afgjort Mellan-ltaliens öde kunna bevara den hållning, som på ett enda undantag när hittils utgjort dessa staters prydnad och ställt på deras sida en stormakt, för hvilken måhända de öfriga stormakterna med eller mot sin vilja måste böja sig, neml. allmänna opinionen, beslöto samtlige de provisoriska regeringarne att välja sig en gemensam regent, som skulle vaka öfver ordningen, upprätthålla lugnet och qväfva hvarje försök till revolution. Meningarne voro delade antingen man härtill skulle utse Cavour, Garibaldi, Farini eller prinsen af Carignan. Slutligen beslöt man sig för den senare, och han utvaldes enhälligt af Nationalförsamlingarne. Men detta föll icke Louis Napoleon i smaken och Viktor Emanuel kom i en rätt generad ställning. Prinsen af Carignan fick då order att ej mottaga det erbjudna regentskapet, och i sitt svar till nationalförsamlingarnes deputation tackade han således för det stora beviset på deras förtroende till honom, men kunde tillfölje af stormakternas råd och af politiska orsaker ej mottaga det erbjudna regentskapet. Han hänvisade dem att istället öfverflytta detsamma på grefve Buoncompagni. Oaktadt man icke förut tänkt på denne, så afgick dock deputationen till honom, då man förmodade att Sardiniens önskan i detta fall äfven vore Frankrikes. Men Louis Napoleon ogillade med bestämdhet att Buoncompagni skulle öfvertaga regentskapet, och denna underrättelse har troligen för Viktor Emanuel kommit som ett åskslag från en klar himmel. Buoncompagnis afresa till Florens har derföre blifvit uppskjuten. Man torde efter dessa händelser ej hafva att vänta några just glädjande underrättelser från Italien. Ty oaktadt kongressen är bestämd, så är dock tiden för dess sammanträdande ännu ej utsatt, och omständigheterna tillåta ej Italienarne att finna sig i tålamod. England har visserligen nu mottagit inbjudan till kongressen, och det heter att man gör sig all möjlig möda för att den skall öppnas d. 15 December men ännu är ej något afgjordt. Påfven och kungen af Neapel hafva äfven förklarat sig villiga att deltaga i densamma. Viktor Emanuel och Garibaldi hafva haft en sammankomst, hvilken att dömma af ett ingånget telegram, som underrättar att Garibaldi nedlagt sitt kommando i Mellan-Italien och blifvit utnämnd till general-löjtnant i sardinsk tjenst, måtte hafva varit vigtigt. Anledningen till sammankomsten skall hafva varit följande: I Rimini hade en republikansk sammansvärjning blifvit upptäckt, i hvilken