Riksdagen. PS Genom Statsrådet Wallensteen lät K. M:t d. 5 d:s öfverlemna till Riksstånden 38 propositioner och skrifvelser, af hvilka vi anföra följande vigtigare: Förslag till förändringar dels i gällande bestämmelser angående ansvar för den som träder till eller utsprider villfarande lära, dels om främmande trosbekännare och deras religionsöfning; om antagande af en författning rörande mord, dråp och annan misshandling; om anslag för fortsättning af de geologiska undersökningarne i riket samt utgifvande af derpå grundade kartor; om åtgärder till behöfrvandes undsättning i missväxtår; om kostnadsfri upplåtelse af kronan tillhörig jord åt Gellivare blifvande bolag för anläggning af en jernväg mellan malmfälten och bottniska viken; om användande af Leckö kungsgård till ekplantering för statens räkning; om förändring i bestämmelsen rörande postvigten; om anslag till folkundervisvingens befrämjande; förslag till nya predikotexter och ny kyrkohandbok, samt skrifvelse derom, liksom ock i anledning af väckt fråga om undervisningens ordnande för den qvinliga ungdomen. Plena d. 5 November. Ridderskapet och Adeln. Till ledamoti Bevillningsutskottet hade elektorerna utsett hr J. F. Fåhreus; och till ledamöter i Riddarhusutskottet grefve M. Lewenhaupt och hr C. A. Wahlfelt. G:efve Cronstedt afsade sig ordförandeplatsen i Ekonomiutskottet och hr J. W. Stjernstedt ledamotskapet i Konstitutionsutskottet. — Grefve Anckarsvärds motion om en revision af unionsfördraget företogs och föranledde en liflig diskussion. Först uppträdde hr 0. J. Fåhreus, som visserligen trodde att motionen var förestafvad af renaste fosterlandskärlek, men dock ej kunde dela dess syftning. Norska pressen är ej norska folket, och dess skarpa yttranden uttryckte säkerligen ej folkets. Det vore derföre orättvist att göra norska folket ansvarigt för hvad dess press behagade yttra. Storthinget hade visserligen afslagit flera frågor, bland hvilka några af stor vigt, hvarom proposition till detsamma gjorts af regeringen, men härvidlag vore det i sin fulla rätt. Ansåg att de unioniella förhållandena böra betraktas ur helt annan synpunkt än hvad den ädle motionären gjort. — Frih. Sprengtporten ansåg att de båda förbundsstaterna ej utan endrägt och samverkan kunde uppfylla sina förbindelser såsom sådana; nordens framtid, ära och bestånd hvilade på denna förenings grund. Till all lycka finnes ock ett cement, som skall sammmanhålla dess fogningar, neml. nödvändigheten af sammanhållning mot yttre faror. Ansåg det vara väl att frågan kommit å bane, men ville att rättvisa skulle vederfaras Norge, och att man i sina medgifvanden åt detta land skulle noga aktgifva på allt, som vore stridande mot föreningens id. — Hr 4. Ribbing anhöll att 1844 års unionskomites betänkande måtte i tryck offentliggöras. Påstod att tidningarne voro helt och hållet orsaken till missämjan. — Herr Stjernsvärd beklagade att grefve A. framkommit med ett så omotiveradt opus. Norska folket förtjenade ej så omilda omdömen, som det fått i densamma. Norska tidningarne voro orsaken till missämjan, men tidningarne äro ej uttryck af opinionen i landet — Hr Dabnan erkände unmonsfördraget vara behäftadt med många brister. Motionen hade ock derföre bordt närmare angifva de reformer, som från närvarande ståndpunkt varit önskliga och utförbara. Tonen hos norska pressen vore så kälkborgerligt små sinnad och barnslig, att den vore värd hela vårt för akt. Erinrade om den löjliga striden om konungen: ordningsnummer, samt uppgaf flera föremål, som vit en blitvande revision borde med största noggrannhe uppmärksammas. (Talaren helsades vid antörandet: slut med bifallsrop). — Grefve G. Posse ansåg at fördraget visserligen bordt göras på annat sätt, mer att det nu vore försent att tala om hvad som bord ske. Motionen är icke motiverad, orsaken till mis sämjan ligger ej i striden om sådana obetydlighete som flaggor och vapen, den ligger vida djupare: statsförfattningens olikhet. Norrmännen vilja ej af stå något af sin konstitution och vi icke heller af vår Med kitslighet och kälkborgerlighet vinnes intet; ti den är den enda makt, som kan åvägabringa en var aktig försoning. — Hr v. Qvanten fann det naturlig att norrmännen begagnade sig af den inträffade bryt ningen i sitt öde och ej ville låta sig bortbytas, uta! eget görande eller låtande. Men i alla händelser vo re saken en gång afgjord, och det tjenade således til intet att tala om den snön som föll i fjol. Det ä ej heller riktigt storsinnadt att ständigt förebrå Nor ge att det icke är en svensk provins, isynnerhet son detta, och det med skäl, visat sig djupt såra norr männen. Det är allraminst ändamålsenligt i samm