1ICaAUCP., IfA UCL UULyCAldUUT PplvB I elMIvv för Måndagens representation lästes äfven Den inbillade sjuke, en af den storeMoligres bästa komedier; och det är ett godt tidens tecken, att se allmänheten med allt mera värma omfatta dessa äkta perlor ur dramatikens juvelbutik, hvilkas glans aldrig skall fördunklas och värde aldrig förminskas. Nutidens komedier kunna i dramatisk teknik stå lika högt, dialogen kan vara lika ledig, ja, tillochmed snillrikare — men det är dock ett något, som fattas dem: det är just denna sanna komik, som så mycket utmärker Moligre och Holberg, denna komik, som visserligen tager på sig det uppsluppna skrattets, det obundna löjets (ej grinets) mask, men låter åskådaren skönja i vecken, som leendet bildar kring läpparne, ideen, det djupa allvaret eller, för att begagna en nyare term, sens-moralen. — Så t. ex. se vi bakom Molieres inbillade sjuke med alla sina löjligheter, som icke kunna annat än tvinga oss att gapskratta, den inbitne egoisten, som för eget ändamåls vinnande trampar sitt barns lycka under fötterna, den lurade äkta mannen, som låter bedraga sig af sin hustrus skenfagra ord och smekningar, den arme narren, som till och med blir ett objekt för Toinettes drift. Vi skratta åt den tokrolige personagen, men det är ett sorgblandadt skratt, ty den inbillningssjuke är verkligen sjuk. Han har alla dessa krämpor, som hans inbillning förestafvar honom, han. har dem i själen — han är själssjuk. Häri ligger den sanna komiken med alla dess tillbörliga elementer ... det är ju blott en hårsmån, som skiljer det verkligt komiska från det rent tragiska. Den inbillade sjuke har också sin egen djupt sorgliga historia, hvilken det måhända ej är ur vägen att återkalla i läsarens minne. Det var år 1673, pjesen skulle gifvas för 3:dje gången i närvaro af Ludvig XIV och hela hans lysande hof. Moligre hade varit sjuk hela dagen och hans vänner afrådde honom på det enträgnaste att ej uppträda om aftonen. Men Moliere var samvetsgrann mot sin publik, och de små lapparne voro ej ännu uppfunna, genom hvilka man underrättar allmänheten, att tillfölje af någon persons heshet uppskjutes spektaklet. Han uppträdde, och vid hans åsyn började parterren som vanligt att skratta: den kände ej hans lidanden. Man klappar händerna, man applåderar och tycker, att Moliere aldrig spelat så väl. Han är verkligen också blek; feberglöden lyser ur hans ögon. Hans händer darra, hans ben vägra att bära honom. Då man ser honom så nedtryckt, med nattmössan öfver hufvudet och hvilande på sina kud:dar — är han icke då rolig att se? Det brann inom honom och parterren skrattade, då den hörde hr Argan tala om sin mage. Hans qval ökades och ju roligare den komiske personens ställning blef, desto mera tilltogo Moligres plågor. Döden hade redan i andra akten gripit honom med sina kalla fingrar; när hr Argon började tala om testamentet, tänkte Moliere med glädje på det testamente, han gjort till förmån för sin hustru. — Men det är för hårdt att följa denna lifvets och dödens kamp om en komiker, som spelar. Segren tillföll Moliere och af sin nattrock gjorde han sig stolt en svepning. Den inbillade sjuke, hr Argon, låtsar dö, för att pröfva sin dotter; han sträcker ut sig i länstolen och tillsluter sina ögon. — Hvad det är bra så här! mumlade Moliere för sig sjelf. — Och när hans sista sarkasm var uttalad, när publiken ännu en gång skrattat at bjertats grund, när han sagt: juro!, bräcktes hans hjerta; han försökte ett sista leende, — han var död! Det är ju ett rikt ämne för dramatisk behandling. Denne inbillade sjuke verkligen sjuk — denne låtsade döde verkligen död, och, så att säga, död hemma hos sig i nattrock och nattmössa, på denna samma scen, der han gifvit form åt så många odödliga skapelser, der han kommit Frankrikes störste konung att skratta, så att tårarne stått honom i ögonen, der han så småningom slitit höghetens emblemer från fördomsfulla personager och med förlöjligandets vapen blottat dem i bomullsodlingen är vintern för kall; sockerrofvan vä