gå in på, helst det var en position, som beherrskade sundet vid Gibraltar. De engelska tidningarne hafva ansett att England bör göra Spaniens expedition mot Marocko till en casus belli, men man är nu fullkomligt öfvertygad om, att regeringen ej lyssnat till sådana förslag. Att expeditionen icke faller England i smaken, det kan man lätt förstå; det har äfven derföre gjort alla möjliga försök att reda trasslet mellan Spanien och Marocko, men allt förgäfves, Spaniens förklaring, att det icke ämnade föra ett eröfringskrig, innebar visserligen något lugnande; men det var icke nog för England; Lord Palmerston skall hafva fordrat garanti af Frankrike att Spanien skall hålla detta löfte. Huruvida en sådan är gifven eller ej, det känner man ännu icke; hvad som är säkert, är att England på ett eller annat sätt måtte blifvit tillfredsställdt, då det låtit sitt sändebud i Madrid förklara, att det icke lägger några hinder i vägen för expeditionen. I Paris vill man veta, att ett hemligt fördrag nyligen blifvit ingånget mellan Marocko och England. I England vill man i allmänhet anse hela kriget vara en anläggning af Frankrike emot Englands välde i Medelhafvet. Spanska regeringen har emellertid d. 22 sistl. Oktober förklarat Cortes, att hon år i begrepp att öppna kriget. Underrättelsen mottogs af befolkningen med ett ofantligt jubel. Hvad kongressen för ordnandet af Italiens angelägenheter vidkommer, befinner den sig ännu alltid på samma ovissajpunkt. Det något spända förhållande, som genom Marockanska tvisten uppkommit mellan regeringarne i Paris och London, torde äfven hafva inverkat något på kongressfrågan. Af ryske kejsarens möte med prinsen -regenten af Preussen i Breslau hade man väntat sig mycket för kongressen. Men resultatet tror man ännu ej vara så gynnsamt, som man förmodat. Allt hvad man tror sig veta, torde ännu blott vara gissningar. Så skola de båda suveränerna hafva erkännt det i Zäricher-fördraget gjorda förbehållet med afseende på de fördrifna furstarnes rätt; men skola tillika förkastat användandet af något tvångsmedel för att göra denna rätt gällande. Enligt ett i Paris gängse rykte skulle åter samtliga makterna, England inbegripet, ånyo vara ense om kongressen. Denna enighet skulle vara tillkommen genom ett speciellt arrangement mellan hofven i London, Paris och Wien, enligt hvilket grundvalarne för kongressen skulle vara fastställda till följande: Ziuricherfördraget skall tagas i akt; de i detsamma antagna gränsbestämmelserna skola sanktioneras; ett tjenligt medel skall uppsökas för att återställa Mellan-Italiens lugn. Genom detta sista bestämmande skulle Englands betänkligheter hafva blifvit öfvervunna. Kongressen skulle utgöras af de makter, hvilka undertecknat Wienerfördraget. Jemte denna kongress skulle dock en konferens sammanträda för de italienska staternas skull och uppgöra basen för ett italienskt förbund. Kongressen skulle sammanträda redan i December månad. Dessa underrättelser från Paris stämma i det väsendtligaste öfverens med dylika från Berlin. Från Wien berättas att de största bemödanden gjorts att tillvägabringa en sammankomst mellan Kejsarne af Ryssland och Österrike. MNamtidigt vidtagas dock från Frankrikes sida alla mått och steg för att hindra ett närmande på detta sätt mellan Österrike och Ryssland. Lyckas Frankrike i dessa bemödanden torde Österrike vara nödsakadt att helt och hållet kasta sig i Frankrikes armar. — Konferensen i Zurich angående de återstående traktaterna fortgår ännu. Ett afbrott har visserligen förorsakats genom Österrikes fullmäktige grefve Colloredos död; men hans plats har genast blifvit intagen af grefve Karoly. Verkställandet at Lombardiets förening med Piemont vållar regeringen i Turin mycket hufvudbry och många obehagligheter. Milano vill naturligtvis göra anspråk på sin rang såsom hutvudstad och önskar att i alla händelser blifva säte för regeringen, hvilket man deremot på intet vis vill tillåta i Turin. För att gifva Milano någon ersättning, har man dit förlagt kassationsrätten; men Turinarne äro ytterst missnöjda dermed, och justitieministern, som satte sig deremot, men blef öfverröstad af sina kolleger, har af denna anledning tagit afsked. Såsom tillkommande generalguvernör öfver Lombardiet nämnes Massimo dAzeglio. Enligt de nya kommunaloch provinsiallagarne skall staten delasi provinser, och dessa i kretsar; hvarje provins får sin guvernör, och hvarje krets en inten