veta, att Osterrike skulle hafva garanterat Påtven besittningen af Romagnan, och att det drog ut på tiden med förhandlingarne för alt till våren ånyo börja kriget (!) Skulle verkligen Österrike och Fr: ankrike ännu vid fredens undertecknande vara oense, torde Italien deraf kunna vänta sig goda resultater vid kongressen. Dylika förhoppningar vill man äfven hemta af den resa, som prius Napoleon skall göra till England (för -att se Great Eastern, heter det!), hvilken skulle tyda på ett vänskapligt närmande mellan makterna å ömse sidor om kanalen. Man hade redan länge talat om att f.anske kejsaren vid sitt besök i Bordeaux skulle finna anledning att yttra sig om den politiska ställningen; och så skedde äfven. Cardinalerkebiskopen af Bordeaux höll till honom ett tal, på hvilket kejsaren sv arade med större klarhet och bestämdhet än han eljest brukar. Han förklarade att Italiens frihet och oberoende är en hufvuduppgift för Frankrikes politik, hvadan de afseenden som eljest måst fästas vid Påfven, träla i skugga. Han förklarar det för en nödvändighet att Påfven gör medgifvanden för att en försoning må uppstå mellan honom och hans undersåter, då Kyrkostaten eljest måste hemfalla åt anarki såsnart de franska trupperna aftaga, hvilket antydes snart komma att ske. Slutligen vttalar älven kejsaren sitt missnöje med franska presterskapets fanatiska uppträdande. Det väcker mycket uppseende att kejsaren ej begagnade grefve Anvitis mord för att varna Italien för att hängilfva sig åt revolutionära rörelser. Ian talade visserligen om anarkiens och terrorismens hotande fara, men dessa yttranden rörde ej Florens, Modena, Parma eller Bologna, de gillde sjelfva Rom, der Påfven ännu förer spiran genom franska truppernas bistånd. — De sista underrättelserna från Rom tyda också på att påfliga regeringen börjar uppgifva allt hopp om Frankrikes hjelp, hvarföre hon inledt underhandlingar med Neapel om en hjelpstyrka, hvilken i förening med Kyrkostatens egna trupper skulle återeröfra Rhomagnan. En fälttågsplan skulle vara förelagd konungen af Neapel, och han säges vara böjd att operera efter densamma. Planen skulle vara att hertigen af Modenas, Påfvens och konungens af Neapel trupper på en gång skulle angripa Romagnan och Toskana. Det låter sig ej med visshet säga, om dessa rykten äro grundade eller ej; men en dagorder från Garibaldi utvisar åtminstone att han väntar ett anfall. Franske generalen i Rom Goyon fruktar att Påfven ämnar fly från Rom, då han icke kan företaga den obetydligaste utflygt utan att eskorteras af en truppafdelning. Diktatorn Farini har genast efter sin ankomst till Parma vidtagit de kraftigaste mått och steg ej allenast mot upphofsmännen till och de medskyldige i mordet å grefve Anviti, utan äfven mot autoriteterna, hvilkas senfärdighet gjorde mordet möjligt. Han lät genast företaga talrika häktningar och afsatte generalprokuratorn och instruktionsdomaren. Befolkningen upptar g,nnsamt hans åtgöranden, och har öfverlemnat till honom talrikt undertecknade lyckönskningsadresser för hans energiska hållning. Oaktadt dessa steg å diktatorns sida, har sardinska regeringen funnit sig föranlåten att sända de piemontesiska garnisonstrupperna i Piacenza till Parma. Sardinska utrikesministern Dabormida har begifvit sig till Paris, och hans mission står sannolikt i förbindelse med tilldragelsen i Parma. Sardinska sändebudets tvungna afresa från vom har gifvit anledning till demonstrationer, hvilka visa hurudant sinnelaget är emot Påfven i hans egen hufvudstad. En massa personer, såsom det berättas 10,000 st., aflemnade sina kort i sändebudets hotell, och de franska soldaterna hade stor svårighet att kunna upprätthålla det allmänna lugnet. — Man tror att kejsar Napoleon ämnar besöka kung Leopold at Belgien på slottet Lacken. — Presterskapet i Osterrike har börjat följa sina franska bröders exempel och dragit i fält för Påfvens verldsliga makt. lErkebisk. af Wien, kardinal Rauscher, har äran af att hafva varit den förste; han har utfärdat ett herdabref till samtliga presterna i hans stift, i hvilket han med mera lifliga än sanna färger skildrar händelserna i Romagnan, och uppfordrar sina embetsbröder att hålla allmänna förböner för bevarandet af den heliga fadrens ärfda rättigheter. — Kungens af Preussen sjukdom anses obotlig. Han är nästan alldeles lam och kan blott med största svårighet åtnjuta någon föda. Man tror att en modifikation af preusiska kabinettet är fö