En lördagsafton i London. Om söndagslifvet i England har hela verlden hört talas — lyckliga de som ej fått göra en närmare bekantskap dermed! — Ännu har dock ingen, såvidt jag vet, talat om de engelska lördagsaftnarne. Det hör visserligen alldeles ej till goda tonen att en lördagsqväll spatsera på Londons trottoarer och då blanda sig i folkhvimlet; men den som ej direkte räknas till den stora stadens eleganta verld, bör ic-ke försumma att göra det. Vi vilja för denna borggerliga spatsertur välja en mindre lysande stadsdel: Låtom oss t. ex. gå till Brompton. Klockan är 8 på aftonen och alla bodar stråla af gassken. Det ser ganska trefligt ut, och gasen uppvärmer luften på trottoarerna, så att man här knappast märker aftonkylan. Hvilken vacker gosse står ej der midt ibland skräddarbutikens klädmassor! Hans ögon äro sorgsna och orörliga. Orörliga? det kan man ej undra på. Det är en vaxdocka klädd i jacka och byxor, ditställd för att på ett fördelaktigt sätt presentera dessa plagg. Kanhända lockar denna stående annons köpare. Detta fönster, hvilket ofvanifrån och ända ned är uppfylldt med nätta fruntimmershattar, skulle kunna rivalisera med en modebutik på Oxfordstreet,ioch priserna äro ej hälften så höga. Om än arbetet icke är så särdeles godt, så märker man dock vid gasbelysningen icke dess brister, och fruar och flickor trängas omkring fönstren och inuti butiken. Många af de vackra hattarne blifva i morgon invigda i kyrkorna och kapellen. Hvarföre gör hopen halt framför denna detaljhandel? Anslaget säger oss att egaren gjort konkurs och att varorna säljas för halfva värdet. Man kan verkligen vid ett sådant tillfälle för en ringa summa köpa otroligt mycket onyttigt och föråldradt skräp. Billigt är dyrt, säger ett gammalt ordspråk. Ett apotek — man igenkänner på långt håll ett dylikt i London på dess brokiga lampor och på de röda, gröna och blå jätterutorna i fönstren. Om någonting är skimrande, glänsande, gnistrande och blixtrande, så är det ett londonerapotek, med alla dess ljus, speglar, förgyllningar — alla dess lådor, dosor och flaskor. Orsaken till denna prakt är ej den menniskovänliga afsigten att afvinna sjukdomen eller till och med döden ett leende, utan den att, så mycket möjligt är, påminna de rödrockade och galonerade qvacksalvarne om årsmarknaderna i Landsorten. Ett londonerapotek försäljer allt hvad som i andra länder är apotekarne förbjudet att sälja, alla möjliga skönhetsvatten och till och med pomador — hela butiken är full af tjenstepigor, som önska göra sig fina under morgondagen. På trottoarerna stå med ryggen mot gatan hundratals personer och bedöfva oss med sina skri. Några ibland dem höra till de s. k. catch pennies, pennyfångare. Denhär t. ex. berättar en förskräcklig mordhistoria, hvilken skall hafva tilldragit sig i ett hus, beläget några tå steg derifrån; de närmare detaljerna kunna inhemtas af de tryckta blad, som berättaren försäljer till en penny stycket. Tidigt i går morse hörde vi samma historia berättas af samme man i norra postdistriktet, och nu befinna vi oss i det södra. Brevid honom utbjuder en trasig yngling fjederdockor, hvilka han medelst ett snöre låter dansa i luften. En hustru i mycket vårdad enkedrägt, i hvardera handen hållande ett barn, står derborta alldeles orörlig: hon låter tablån tala för sig sjelf. Der dansar en apa och en hund; bredvid dem gör en liten Italienare efter tonerna från sin guitarr fantatiska språng och roar de förbigående mera genom sitt ständigt leende ansigte än genom sina konster. Apelsinhandlerskor och blomsterflickor i otalig mängd. Ingenting är smutsigare och fulare än en blomsterflicka i London. Låtom oss heldre bekossm——X—X——————————XXX—————