Wir KET misshag, emedan det. hotär. att korsa hans älsklingsplan att förse sin Kusin prins Napoleon med en italiensk krona. Och att denna legat kejsaren mycket om hjertat är klart, då han gjort allt för att befrämja den. Han sände under kriget mot Österrike den värde kandidaten till Etruriens tron i spetsen för en armekår till Toskana, på det han måtte få tillfälle att vinna befolkningen för sig. Prinsen, som under ett helt decennium öfvat sig med mera flit än framgång i popularitetsjagt i Frankrike, uppbjöd hela sin förmåga, men gjorde ett bedröfligt fiasko. Toskanarne kände honom sen gammalt och ha alltjemt hyst den mest afgjorda vedervilja mot honom. Den stackars korpulente fursten svettades ordentligen under sina bemödanden att synas älskvärd, och hans lilla parti gjorde allt för att ställa hans förtjenster i det klaraste ljus och tillägga honom nya. Fåfängt! Central-Italiens innevånare äro ett envist folk, som vet hvad det vill. De hade föresatt sig att ej låta sig tjusas af Plonplon, som prinsen får heta i Italien — och de motstodo också hans mest förföriska avancer. Prinsen reste utom sig af förargelse, men plon-plonistpartiet stannade qvar och arbetade för honom med ett nit och en talang, som varit värdiga en bättre sak, men dock alltjemt utan den ringaste framgång. Och dock tycktes det som om de skulle haft utsigt att lyckas. Österrike sades vara böjdt att öfvergifva hertigarnes sak med det vilkor att Victor Emannwel ej blefve deras efterträdare, Hvilket vore då naturligare, sade Plon-plonisterna, än att innevånarne i hertigdömena öfverflytta sina röster på hans svärson? Detta val skulle tillfredsställa alla partier, försäkra dem sjelfva om en nationell styrelse, som skulle respekteras af stormakterna? Men alla dessa vackra räsonnemanger funno endast döfva öron hos detta folk, hvars tillgifvenhet för Vietor Emanuel var lika stark som dess motvilja för denne själlöse vällusting, som vågade uppträda som hans medtäflare. Hade det lyckats Napoleon III att genomdrifva denna plan — och det är mer än sannolikt att han, trots förnekandet i Monitören, ännu ej öfvergifvit den — hade ett stort steg varit tagit mot hans mål — Italiens förvandling till ett förbund af franska vasallstater Ingen kan på allvar antaga att prins Napoleon skulle, om han erhöll Central-Italiens krona, kunna bli något annat än sin mäktige kusins lydfurste. Då han icke vorei besittning af det folks tillgifvenhet, som han blifvit påtrugad, skulle han naturligtvis bli helt och hållet beroende af den monark, som tillsatt honom och som upprätthölle hans vacklande tron. Föröfrigt finnas onekligen stora utsigter för det franska inflytandet att icke säga herraväldet i det sydligare Italien. Redan Pius IX känner sig oförmögen att motstå detsamma, då han efter österrikarnes aflägsnande ur legationerna har blott de franska bajonetterna att tacka för sitt väldes upprätthållande. Läkarne förklara att hans helighet icke har lång tid qvar att fungera som Kristi ståthållare. Ett nytt påfveval är således att förvänta. Att detta kommer att utfalla i franskt intresse kan svårligen betviflas Napoleon III måste hafva sin vilja fram i konklaven, ty eljest hafva deras eminenser allt att frukta. Han behöfver blott i vredesmode draga sina trupper ur Kyrkostaten, och revolutionen skall ögonblickligen bryta ut. För att ej riskera något dylikt, skola helt säkert kardinalerna skänka sina röster antingen åt en fransk eller bonapartiskt sinnad italiensk kollega. Sålunda skall det franska inflytandet stadgas i den eviga staden. Hvad Italiens södra konungarike angår, så öfverensstämma alla underrättelser derifrån deruti, att det länge gäsande missnöjet innan kort torde komma att gifva sig luft i revolutionära rörelser både på fastlandet och Sicilien. Den unge konungen vandrar troget i sin högtsalige faders fotspår och fyller fängelser och schavotter utan ransakning och dom med hundradetals offer för de lösaste misstankar. En lekboll i sin biktfaders hand, utan att vara begåfvad med några regentegenskaper, tyckes N RR CE