berättat att prins Napoleon på en uttlygt till Schweitz ankommit till Zurich, och tidningarne vilja naturligtvis gerna tilldela hans besök derstädes en politisk betydelse. Ryktet förmäler vidare att erkehertig Max skall göra ett besök i Zurich för att öfvervara ordnandet af de venetianska förhållandena. Man torde således kunna motse en ny leverans af dumma och onödiga kombinationer angående besättandet af den etruriska thronen. — Den engelsk-nordamerikanska konflikten, med anledning af besättandet af ön Nan-Juan, har rönt en uppmärksamhet af pressen, som endast torde få tillskrifvas den rådande bristen på politiska nyheter. Det har nu visat sig att icke allenast den nordamerikanska regeringen, utan äfven general Harney är oskyldig, då han blott tillsvidare besatt ön för att beskydda de der boende amerikanska borgare. Under sådare förhållanden torde snart tvisten blifva i godo uppgjord. Morning Post är dock mycket uppretad ötver saken och råder de transatlantiska kusinerna utt hellre hafva ett vaksamt öga på Rysslands framsteg i Stilla hafvet än att söka gräl med deras bästa vänner och representanterna för deras bästa utförselmarknad — Den bekante geografen Carl Ritter har aflidit i Berlin öfver 80 år gammal. — Underrättelserna från Neapel skildra sinnesstämningen såsom högst upprörd. Utbrottet af en revolution synes oundvikligt. En af de märkligaste medelbara följderna af det korta italienska kriget är onekligen det enhetssträfvande som sedan en tid pågått i Tyskland, och hvilket, i motsats till 1848 års rörelser, tyckes utmärka sig genom sin samhållning och praktiska riktning. Man inskränker sig förnärvarande till att yrka, att det diplomatiska och militäriska initiativet i förbundets förhållande till utlandet må koncentreras i händerna på en uteslutande tysk makt, det vill naturligtvis säga Preussen. Nästan alla Tysklands regenter tro sig dock i denna rörelse vädra: en fara för sig sjeltva och uppträda derföre fiendtligt emot henne. En enda regent, hertigen af Sachsen Koburg-Gotha har öppet anslutit sig till henne. De öfriga småfurstarne sluta sig till Österrike såsom det beståendes beskyddare. Medan sålunda ett strömdrag närmar befolkningarne till Preussen, drager ett annat strömdrag hofven till Wien. Till följe af en adress 1 ämnet har preussiska regeringen förklarat att det nationella strifvandet eger hela hennes deltagande (naturligtvis!), men att hon icke kan efterkonuna uppmaningen att taga initiativet i saken, lofvande dock att, när tid blir, förlika de nationella önskningarne med Preussens pligter. Hon vill målet, men anser icke tiden nu lämplig att träda i spetsen för sträfvandet dertill. Österrike har deremot utsändt ett cirkulär till de tyska hofven, i hvilket den pågående rörelsen betecknas såsom samhällsvådlig och revolutionär. Genom detta de båda tyska stormakternas motsatta uppträdande har naturligtyis det svalg, som redan förut fanns emellan dem, blifvit betydligt fördjupadt. I Mimnchen har med anledning af rörelsen en ötverensstämmelse blifvit träffad mellan Bayern, Sachsen och Wiirtemberg, genom hvilka dessa makter beslutat att genom ett förbundsreformsförslag motväga den Gothaisk-Preussiska agitationen. För detta förslag, hvilket skall vara detsamma som redan 1850 utarbetades af Bayerska utrikesministern v. d. Pfordten, skall man först vinna de öfriga Tyska småstaterna samt Österrike innan man tramlägger det på förbundsdagen. , Bankund Hand.Zeith. vill dock veta, att Preussen och Österrike blifvit ense om gemensamt andragande med afseende på förbundsreformen, men Börs. Halles Wienerkorrespondent förklarar detta meddelande vara helt och hållet ogrundadt. Tidningarne från Konstantinopel innehålla litet eller intet om den nyss uppdagade samman svärjningen derstädes; men enl. privata underrättelser skulle den hafva utbrutit som den 24 Sept., men förråddes två dagar förut af en sergeant. De strängaste mått och steg äro vidtagna. Hufvudmännen för sammansvärjningen, hvilken existerat under ett halft års tid, voro två divisionsgeneraler, artillerigeneralen Giaffar och guvernören på Dardanellerna, Hussein Pascha. Giaffar har dränkt sig. De kristne hafva ej varit inblandade i sammansvärjningen, men deremot flera högre embetsmän och många officerare. Planen säges hafva varit fintligt anlagd; ingen kränkning skulle tillfogas Europeerna a TA KA cc.