insätta provisoriska regenter i staterna. ÅA andra sidan betecknas i Wien hertigdömenas anslutning till Sardinien just som den enda tingens vändning, genom hvilket Österrike skulle finna sig föranlåtet at intervenerande gå tillväga i Mellan-ltalienska staterna, då det deremot skulle tillåta hvarje annan lösning at saken, ja till och med lugnt åse bildandet al ett etruriskt konungarike under prins Napoleons herravälde. Monitörens artikel om presslagen har naturligtvis väckt ett stort uppseende öfver hela Europa. Franske kejsaren, som med ritta anses för den mäktigaste monark i verlden, har genom den förklarat, att han icke kan regera med en fri press, och han har ätven derigenom medgifvit, att han har den upplysta delen af den ofantliga meningen i Frankrike emot sig. När man erinrar sig kejsarens yttrande, att friheten skall kröna hans verk, är en sådan förklaring det samma som en officiell bekännelse om att kejsardömet ännu icke konimit från sitt provisoriska tillstånd, utan att det, trots allt hvad som är gjordt för att tillfredsställa franska nationalkänslan och den stora massan af tolket, måste upprätthållas genom utomordentliga medel, sådana som ingen regering, hvilken uppnått nog fasthet, behöfver att taga tillflykt till. Kejsar Napoleon står i spetsen för en stor armå, som 0betingadt lyder hans minsta vink; hvar gång han visar sig offentligt omgifver folket honom med jubel, emedan han åter skaftat Frankrike första rangen bland Europas makter, — och dock är han så svag, att han icke vågar låta sina åtgöranden underkastas en sansad kritik! Mera åstundar man icke. Det är långt ifrån någon revolutionär rörelse som på sista tiden gått genom Frankrike; man vill der vara tillfreds med till och med de strängaste lagar, blott det medgifves att pressen skall stå till ansvar inför domstolarne och befrias från administrationens vilkorliga kontroll. Men icke ens härpa törs Kejsar Napoleon gå in. Nu ser man hur det är beskaffadt med Frankrikes frihet och dess kejsardömes säkerhet. I en korrespondens till Times från Florens påstås att en hemlig traktat existerar mellan Påfven och Spanien, i hvilken det sistnämnda riket skulle förbundit sig att besätta Rom i händelse den franska garnisonen hemkallades; tillvaron af en sådan traktat förnekas dock i Madrid. — Vi berättade i senaste numret att Sultanen sväfvat i lifsfara, i det han två gånger blitvit påseglad at ett fartyg med engelsk flagga. Af senare underrättelser erfar man nu att fartyget, som hette General Pelissier, (besynnerligt sammanträffande!) blef af strömmen drifvet inpå Sultanens fartyg, hvilket omöjligt kunde på något sätt hindras. Hans turkiska majestät visade sig just ej som någon hjelte vid detta tillfälle; han skrek af alla krafter, gaf order att genast styra mot kusten och återfick ej sin sjelfbeherrskning förr än han åter var på det torra. Större fara tyckes hafva hotat honom från en nyligen upptäckt sammansvärjning, i spetsen för hvilken Paschan af Albanien stått. Denne jemte omkring 200 andra personer äro i anledning häraf häktade, och man misstänker äfven att en del af trupperna haft kännedom om sammansvärjningen. — Marocko hotas nu på en gång med krig från Spanien och Frankrike. Spanien, hvars kolonier i Afrika oupphörligt oroas af de infödda, har länge förberedt sig på en expedition, hvilken hittils blifvit uppskjuten endast emedan England gjort invänningar mot densamma; men, som ofvan är nämndt, lär engelska regeringen nu vara gynnsammare stämd i denna fråga. Hvad Frankrike angår, måste det genom en nyligen inträffad händelse känna sig uppfordradt att en gång för alla göra slut på de infall, som marockanska stammar företaga på Algiers område. Denna händelse var ett öfverfall, hvilket föröfvades d. 11 d:s med nästan en hel armå, man uppgifver 5 å 7,000 man, mot en mindre fransk truppafdelning, hvilken dock med lätthet slog fienden. Man antager att de båda makterna nu skola i förening uppträda mot Marocko, såsom de förut gjort mot Cochinchina. — Regeringen i Ostindien har till handelns skydd redan afsändt europeiska regementen till Kina. Regeringen i England skall, förrän den fattar ett afgörande beslut, invänta vidare underrättelser, då i alla fall hvarje operation i nordliga Kina är omöjlig före Mars månad. — Inseniör Brunel, som utkastat planen till Great Eastern, är död. Han var son af den berömde Brunel, som ledde byggandet af den imponerande, men föga nyttiga tunneln under Themsen. — mm