Hvem skall man tro? New-York Times af d. 30 Aug. innehåller ev korrespondens från Niagara af d. 26 samma månad i hvilken brefskrifvaren försäkrar att m:r Blondins eqvilibrier öfver Niagara-fallet, hvilka förvånat helg Europa, helt och hållet varit en humbug. Äfven vi hafva meddelat berättelser om dessa äfventyrliga fär der; och skulle det bekräfta sig att vi verkligen serverat vår publik en veritabel anka, så få vi trösta oss med att samma öde delats af Europas förnämsta tidning, Londons Times, ur hvilken vi hemtat våra berättelser om saken. — Så här lyder det omnämnda brefvet: Jag har icke något emot ett godt skämt så vida det håller sig inom anständighetens gränser; och jag anser det icke heller för min pligt att sjelf göra mig till en vandrande riddare för tillintetgörandet af listiga spekulanters alla påfund. Det är blott till ringa gagn att hindra en narr från att begå dumheter, och hvad menniskor älska att tro, det vilja de stå vid, trots förnuft och bevis. Jag antar äfven, att jag såsom borgare i Niagara på ett eller annat sätt skall hafva någon fördel af den mängd penningar, som plötsligt strömmar till vår stad efter den storartade framgången af Blondins humbug. Men saken börjar nu verkligen blifva så absurd, att jag icke längre kan afhålla mig från att omtala den. När det går så långt, att man påstår det Blondin lagar sin middagsmåltid på en lina och förser passagerarne på ett under densamma liggande ångfartyg med omeletter, hvilka falla som manna från himlen, då måste jag förklara — hvilket man kan antaga att icke någon af de 10,000, hvilka blifvit dragna vid näsan, skulle vilja sjelf medgifva — att, så vidt jag vet, finnes icke någon m:r Blondin i verlden, åtminstone icke här i Niagara. Han har icke på någon sorts lina gått öfver vattenfallet, och då invånarne i Niagara och de Vestra jernvägsbolagen redan förtjenat tillräckligt penningar på skämtet, är det tid att göra ett slut på saken, förrän narraktigt folk på andra ställen blifva utsatta för att vilja eftergöra bedrifter, hvilka aldrig blifvit utförda. Jag antager mig vara ett temligen pålitligt vittne, då jag icke varit hemifrån under hela sommaren, och jag kan försäkra, att hela denna samling af vidunderliga historier tillkommit genom ett vad, ingånget af en här väl bekant person, att han skulle skaffa mera folk till Niagara under tvenne veckor, än vattenfallet förut ditlockat under tvenne månader. Jag skall icke kunna säga huru han kom på idten om lindansaren, men han valde Blondin såsom namn för sin hjelte emedan här en gång vistades en Blondin, som var en ganska god lindansare. Man kunde icke tänka sig något löjligare eller narraktigare än ansigtena på de personer, hvilka i massa hitströmmade under de dagar, då man anmält att bedriften skulle utföras. Hotellerna hafva haft en god skörd. Man bör lägga märke till, att icke en enda har vågat att i något bref från Niagara säga att han sag Blodin göra något af allt hvad han skall hafva utfört. Våra tidningsutgifvare på platsen och andra som tyckte om skämtet hafva upptagit det, och det var onekligen ej så dåligt, men det förekommer mig som det voro bäst passande att det nu får ett slut. Detta bref fanns aftryckt i Times för d. 15 d:s och dagen derpå lästes i samma tidning följande reklamation af ett ögonvittne: ,Den 4 sistl. Juli såg jag, i sällskap med en vän, som för närvarande vistas i Manchester, m:r Blondin promenera öfver Niasarafloden på en spänd lina omkring 1, (eng.) mil nedom fallet. Denna bragd utfördes lyckligt i npärvaro af mellan 2,000 och 3,000 personer. E. Bowkre. Hvem skall man nu tro?