Prins Napoleon som tronpretendent i Italien. Stor är naturligtvis den oro, som MellanItaliens invånare känna i afseende på hvem som skall blifva deras beherrskare. Många gissningar spörjas i detta afseende. En af dessa, hvilken mer än alla andra förskräcker Italienarne, är den att Kejsar Napoleons hittils ej genomskådade plan skall vara att på Toskanas thron uppsåtta sin kusin prins Napoleon. Denne skall nemligen i sin ungdom länge hafva vistats i Florens och derunder gjort sig mycket illa omtyckt; och utom allt annat lärer denna omständighet ingifva Toskanas invånare stor fruktan att se honom såsom sin regent, oaktadt de derigenom skulle komma att stå i en viss förbindedelse med Sardinien -— en förbindelse den de framför allt annat önska. Angående detta ämne har Times en korrespondens från Florens, hvilken vi här meddela : Länge fruktade man, att Napoleons öfverenskommelser med Frans Josef i Villafranca nödvändtgtvis skulle göra den förre till ett verktyg för de bortlupne suveränernas återuppsättande på sina throner. Efter grefve Reisets beskickning började det dock bli klart, att han dragit Osterrike vid näsan, lika väl som han narrat Piemont och Sardinien, och för närvarande befarar man att han skall återvända till sin ursprungliga afsigt, eller snarare uppenbara en plan, den han aldrig förlorat ur sigte, ehuru han vid tusende tillfällen förnekat den — planen att uppsätta sin kusin, prins Napoleon på Toskanas thron. Man kan knappast föreställa sig folkets oro vid blotta tanken på en sådan händelse. Öfverallt hör man utropas att Lothringiska familjen, ja en österrikisk erkehertig eller till och med en neapolitansk Bourbon skulle hafva bättre utsigter att blifva välkomna i Toskana än prins Napoleon. Denna motvilja mot honom är ej endast resultatet af politiska konsiderationer å deras sida, som förmoda att genom ett sådant arrangement Frankrike, redan hemmastadt i Rom, till största delen skall vinna det inflytande i Italien hvilket Österrike förlorat; utan den härrör äfven från en viss ovilja, grundad eller ogrundad, mot prinsens person och karakter. Toskanas invånare hafva bortdrifvet sina suveräner, hufvudsakligen emedan folket ej ville böja sig inför en thron, på hvilken satt en menedare. Den tanke de, jag vet ej af hvad skäl, hafva fattat om prins Napoleon, föranleder dem att tro, det hans uppstigande på thronen svårligen skulle blifva en förändring till det bättre. Afven de hvilka våga bekänna sig såsom hans anhängare skynda att lugna sådana patrioter, hvilka äro kända för att vara ömtåliga om den nationella sjelfständigheten, med att försäkra, det prinsen ej skulle underlåta ätt vända sig mot den hand som hjelpt honom på thronen och att han skulle blifva lika färdig att taga parti mot Napoleon III, som Murat och Bernadotte voro det att förklara sig mot Napoleon I. De mvända således just hans otrohet och otacksamhet som rekommendationsbetyg, men icke lesto mindre hålles många tänkande män i ett illstånd af beständig ängslan genom den tanken, att just upphofvet till alla dessa rörelser skulle till prins Napoleons fördel blifva skavaren af ett Mellan-lItalienskt konungarike. Det synes dem häårdt att denna stackars itaienska nation, så länge delad och söndersli