Strömmingfisket i Botniska viken. I Falutidningen ,Dalpilen förekommer en serie ,, Bref till hemmet från en inom åtskilliga provinser i Sverige resande Dalarnes son. Ur desamma taga vi oss friheten meddela följande utdrag angående strömmingsfisket utanför Sundsvall: 3rämön och Löran äro stadens förnämsta strömingsfiskelägen, belägna 4 mil uti skärgården. Färden dit gick med ångbåten Sundsvall, som på sin resa till Stockholm färdades förbi fisklägena, der båt låg oss till mötes och tog oss i land. Fiskarbåten flög som ett spån på vågorna, vi vräktes en stund mellan dessa och voro snart i land på Löran, en utskjutande udde med en stor fiskarby. Här funnos i allmänhet snygga hus, men det hela var temligen likt ett fäbodeställe i våra skogar, med den skilnad att husen här stodo tätt invid hvarandra i en rad efter stranden, alla med vidbyggda rymliga fiskbodar mot sjösidan, båtar nedanför och starka stenfyllda timmerkistor derutom, till skydd för stormen. Den förste som mötte oss i land var storfiskaren Petter Styf och han såg sannerligen, oaktadt sin godmodiga min, icke blöt ut. Slägten Styf är annars af gammal adel här på platsen. Vi sammanträffade med flera hedersmän af familjen och bland andra hans åldrige far, en 90-åring, som gick här såsom en mumie. Märkligt är att fiskarena sällan kunna simma, och ändå är det sällsynt att någon drunknar, oaktadt ett sådant yrke, der man kan hissna att se dem under arbete med sin redskap i de svallande vågorna, färdiga, som det ser ut, att hvarje ögonblick vräkas hufvudstupa i hafvet. Här fanns ett snyggt kapell med 2 klockor i stapeln, och likaledes fanns på Brämön, ehuru föga mer än en half mil aflägset, en snygg prestgård om 2 rum och kök samt kålgårdstäppa. Så mycken kostnad göra sig dessa fromma menniskor för att hafva ordentlig gudstjenst under sommarmånaderna, då de vistas här. Hela trakten var rysligt steril; idel sten och klippor, men skogbeväxt, icke naken som Bohuslän. Bergarten här är öfverallt likformig. Gneisen är icke som hos oss jemnprickig, utan vispad i strufform och ser ut som marmoreradt papper med glimmern rådande. Ilvad som hos fiskarena genast fal: ler i ögonen, är den utmärkta snygghet, som råder i allt, ty hvad som icke är måladt är tfinskuradt, såsom om en schatullmakares sickling nyss gått deröfver, och så fina golt som i deras stugor, fiskarbodar och förrådshus kunna näppeligen presteras i de rikas salonger. Sjelfva kyrkgolfven skuras till hvarie söndag, och strömmingskärlen fejas som siltrågen i våra fäbodar, präktiga gardiner och blomkrukor med utländska vexter prydde alla fönster; mattor funnos på golfven i stugorna, och traktamentet var som man kommit ombord till en sjökapten, nyss anländ från Oporto, Havre eller Batavia, och att den lilla bönan från Rio icke fattades, förstås af sig sjelf. En stor brist föll mig dock genast i ögonen, neml. att man icke planterade några träd, utom på kyrkogården, som pryddes af rönnar. Strandboarne här äro öfverallt, liksom Bohuslänningen, dåliga jordbrukare, något egentligt jordbruk kan här på stället icke komma i fråga, men potatistäpporna kunde både utvidgas och bättre vårdas, bete rödjas m. m., allt på mellantider då stormen drifver inbyggarne i land flera dagar å rad. Men icke ens en gångstig fanns uppröjd, utan de stora kullerstenarne skramlade för fötterna blott man steg utom dörren, och detta på ett ställe, der en mängd välbergade, med ordningsman försedda borgare vandrat hela somrarna i 2 å 300 år. Utom getter fanns här en mängd kor, välfödda, fastän betet är klent; man för hit hö från staden, men hvaraf tror ni väl att kornas förnämsta föda består? Af fiskråk eller strömmingsgehl, som det heier. När strömmingen kommer ur sjön, vräks den genast i stora kar och lössaltas. Så går det till hos ordentliga fiskare, som dessa; men så kallad bondströmming, som fångas af strandbönder, får ligga orörd i solen ofta långa tider, tills man hinner göra sig den till godo. När nu den något påsaltade strömmingen gehlas, kastas allt afskrädet i en korg, bäres ut på klipporna, kringströs och torkas, samt räfsas ihop och täckes under natt och regn. Af detta mustiga gods är det som man kokar sörplag och tillsätter hvad man kan hafva till hands ur växtriket, och korna slicka i sig alltsammans med största begärlighet, samt gifva både fet och god mjölk. Att odjuret geten äter sådant, har jag hört, men att det är koföda, var mig förr obekant. Men några ord om sjelfva fisket, som torde roa åtminstone någon ibland eder. Hvar fiskare har sin not, stundom äro två derom i bolag. Noten är vanligen 36 famnar på hvar arm med 9 hvarf på qvarteret och 4 famnar djup i hugget. Kilen är 12 å 13 hvarf på qvarteret; lagen förbjuder finare. Tågorna kunna vara 40 å 50 famnar, men allt detta såg helt smått ut, när det kastades i vida hatvet. Första varpet vi besågo gaf knappt en fjerding. Fisket är nu AÅlgt här Dot masta anm AakRhella 3 Ad4 nan RR dd