on Napoleon III:s Amnestidekret. Franske kejsarens beslut om allmän benådning har i Paris blifvit emottaget både med öfverraskning och erkänsamhet, då man knappast väntat någon benådning och åtminsto ne icke en så omfattande. Den kommer alla dem tiH godo, hvilka under de sista elfva åren, utan föregående dom, af politiska skäl blifvit deporterade, transporterade, internerade eller landsförvista, liksom ock alla, hvilka af domstol blifvit ådömda dylika straff antingen för delaktighet i sammansvärjningar, myterier och hemliga sällskaper eller för förnärmelser emot kejsaren, hans familj eller autoriteterna eller ock för en af de många politiska förbrytelser eller förseelser, hvilka under de senare åren blifvit införda i franska lagboken. Antalet af dessa personer är utomordentligt stort, och deras namn återkalla i minnet hela sista decenniets historia. Deribland finnes folk af alla partier och klasser; den röda republiken, den moderata republiken, Orleanister och Legitimister äro representerade ibland dem. Etter den 24:de Februari 1848 var icke en enda Fransman fängslad eller utestängd från sitt fädernesland tillfölje af politiska förseelser, med undantag naturligtvis af de Bourbonska familjerna, hvilkas närvaro förklarades innebära en fara för franska republiken, och hvilka ännu måsteförblifva utom Frankrikes gränser, då de blifvit landsförvisade genom en Zag, och således icke kunna återkallas genom ett administrativt dekret. Men det dröjde icke länge förrän fängelserna ånyo fylldes. Först kom d. 15 Maj, som åter beröfvade Barbes och Blancqui, hvilka hade tillbragt nio år i fängelse, tillika med deras medbrottslige friheten; derefter de förskräckliga Junidagarne, hvilka förde tusentals personer till galererna, till Afrika eller i landsflykt. Louis Blanc, som icke hade ringaste direkta andel i Juniuppståndelsen, föll ett offer för den reaktion, som uppstod i anledning af denna strid. Nästa strid ibland medborgarne egde rum d. 13 Juni 1849, då Ledru Kollin och hans vänner förklarade expeditionen mot romerska republiken för ett brott mot författningarne och försökte upprätta ett nationalkonvent, hvilket dock helt och hållet misslyckades; Ledru Rollin och några andra kommo lyckligt till utlandet, men största delen måste gå till fängelserna, straffkolonierna och landstlykt. Efter den dagen föreföllo ej så sällan politiska småstrider, och mången skärmytsling levererades på Paris gator till förmån för Italiens frihet. Changarnier förde den tiden kommandot mot de s. k. insurgenterna; ty han och hans vänner understödde regeringen ända till kort före statskuppen d. 2 December 1851, hvilken bragte honom, ordningens försvarare, i landsflykt på samma gång både hans motståndare och anhängare öfverfördes till Afrika och Cayenne. Alla dessa offer för det borgerliga kriget kunna nu återvända till sitt fädernesland. Kejsaren förlåter alla, han vill glömma hvad som skett, och frågan är nu blott, huruvida dessa äfven vilja så göra, om UChangarnier, Victor Hugo, öfverste Charras , Louis Blanc,) Albert, Ledru Rollin, Caussidiere m. fl., m. fl. vilja mottaga benådning af en man, som i deras ögon är den största statsförbrytaren i Frankrike. Kejsar Napoleon har dock i alla händelser tagit ett steg, hvilket måste göra allmänna opi) Louis Blanc har redan i engelska tidningar förklarat, att han icke vill mottaga kejsarens benådning.