makt 1 tolkrepresentanternas hander, 1 det ha uppmanade dem, att utan omsvep uttala sin: åsigter. Landet skulle, tillade han, gitva verl den garantier, att den inre ordningen skull upprätthållas savida man blefve försäkrad on frihet, och om att Italien blott skulle styra: al lalienare. — Hertiginnan af Parma skall tor att om möjligt försäkra sin son om thro nen, och med anledning af påstötningar frå Zurich, hafva förpligtat sig aut införa en libe. ral författning i Parma, sluta sig till italien ska forbundet och antaga förbundets fana Mairen i Parma, grefve Linoti, har tillställ Patrie ett bref, i hvilket han förklarar ryk tet om republikens proklamerande i Parma för alldeles grundfalskt. Efter hans utsago har tvärtom både i staden och hertigdömet vat brutet herrskat den fullkomligaste ordning och befolkningen har alltför myckes känt vigten af avt navionalviljan uttalar sig på ett lagligt och organiseradt sätt, för att den något ogonblick skulle kränka lag och ordning. — Sedan Schweizerregementena i Neapel oupphörligt begatt subordinationsbrott, äro de nu tormligen upplösta. Man tänkte att de skulle änyo taga värtning, för att kunna insticka dem bland de nationala jägarbataljonerna, men sädant har icke lyckats. Det tyckes icke vara nägon väl vald tidpunkt för en italiensk suverån att upplösa nägra vårfvade armeer. Frågan om Antwerpens befästande sysselsätter för närvarande de belgiska kamrarne. Dess afgörande motses med spänd förväntan icke blott i Belgien, utan äfven i grannländerna. Kungen har till och med frångåvt sin vanliga parulöshet och offentligen erkännt nodvändigheten af detta matt och steg, samt enträget anbetallt att det lagförslag antages, som skall genomdrifva saken. Den nedsatta kommissionen at sex medlemmar har med 4 röster (ordförandens två) mot 3 förklarat sig för förslaget; men dermed är saken icke afgjord, den kan tvärtemot vänta betydligt motstånd i kamrarne. Skulle något, skritver Ach. Zeit, ,kunna bidraga till att ännu bättre ställa ändamäålsenligheten af detta förslag i dess rätta ljus, så är det den häfviga opposivon detsamma möter i Paris och isynnerhet i de officiösa organerna. Utvidgningen af Antwerpens befästningsverk i en så stor skala som den föreslagna, har ett dubbelt ändamål, dels att, under ett möjligen inträffande angrepp, beskydda de starkt befolkade förstäderna mot ett oundvikligt elände, och dels att förskafta regeringen och armeen en säker tillflyktsort, der de lugnt kunna afvakta hjelp trän de makter, hvilka äro kallade att beskydda Belgiens neutralitet och sjelfständighet. Motständarne medgifva, att om en sådan olycka skulle inträffa, skulle hela landet vara gifvet till pris och rörelsen allenast koncentreras i Antwerpen. Detta är riktigt; men sker icke något angrepp, blir det helier icke fråga om, hvilken följden skulle blifva. Då belgiska armåeen icke är stark nog, att tillbakaslå ett anfall af en bland stormakterna, mäste den antingen låta sig nedgöras, gifva sig eller med regeringen lemna landet. Någon annan utväg är icke tänkbar; men hvilken som helst af dessa nu nämnda skall obetingadt räknas som den värsta, och mäste nödvändigt om icke just tillintetgöra landets sjeltständighet, atminstone försvåra dess återupprättande. Ar deremot regeringen och armåen i stånd att i nägra veckor hålla sig 1 Antwerpen, skall behotlig hjelp kunna anlända antingen sjöeller landvägen, och Belgien behöfde säledes icke uteslutande hatva fremmande hjelp att tacka för bevarandet af dess existens, utan kunde med oförsvagad kraft sjelf medverka dertill, hvilket alltid är at oberäkneligt värde för hvarje folks nationalkänsla. Frågan om Antwerpens befästande väcker som sagdt är, mycken uppmärksamhet både i Frankrike och England. På båda hållen afvaktar man med mycket misstroende hvad kamrarne skola besluta, och rustningarne fortsältas 1 jstörsta skala. En fransk nordarmå, ungefar 60,000 man stark, skall under marskalk Niel uppställas mot belgiska gränsen, och måste naturligtvis anses som en demonstration mot befästandet. Berättelserna om testligheterna i Paris d. 15 d:s, dagen efter intåget, tyda på att invånarne voro något trötta af föregående dagens ansträngningar och derföre icke visade ett så lifligt intresse för de många förströelserna som eljest brukar vara fallet. Dock hvimlade gatorna liksom d. 14 af menniskor, och isynnerhet hade talrika skaror infunnit sig i lägret vid S:t Maur, på Vendömeplatsen, Champs Ely Marsfältet, Invalidhotellets esplanad,