Italienska Statsförbundet. Kejsar Napoleon han intågat i Paris i spetsen för Italienska hären; man har blomsterströdt hans väg, smyckat hela staden för hans emottagande, rest ärekolonner och triumfbågar, gjort natten till dag genom glänsande illuminationer och låtit vidt skalla ropen: ,Lefve Kejsaren! Lefve Armeen! — och dock har han ej brutit sin envisa tystnad, för att låta Frankrike få veta, hvad han med dess blod och penningar uträttat för Italiens sak. Franska folket kan ej tillfullo vara nöjdt endast med den ära det skördat, genom dess tappra söner, eller med hoppet att något godt blifvit uträttadt; det borde kunna hafva anspråk på, att litet få blicka bakom den förlåt, som höljer den outgrundliges innersta tankar. Och icke blott franska folket, utan hela den civiliserade verlden börjar nu att anse det vara den sjelfvillige ,befriarens pligt att underrätta, huru han gått i land med sin uppgift, huru han löst sitt kejsarord, hurudant Italiens öde skall blifva. Bland de många funderingar och gissningar i detta afseende, som finnes i utländska tidningarne, hafva vi ansett att efterföljande utdrag ur en korrespondens från Paris ej skall läsas utan intresse, helst detsumma något utförligare berör frågan om Savoyens införlifvande med Frankrike. Författaren är, som man lätt finner, helt och hållet Bonapartist, oeh hans åsigter äro derföre rätt betecknande. Vi låta honom tala. På senaste tiden har en ny fråga uppstått, hvars lösning betydligt torde lättas sedan freden i Villafranca på en gång brutit ned alla gamla diplomatiska traditioner. Frågans vigt skall äfven till en del draga uppmärksamheten från Mellan-ltaliens stater och på detta sätt lemna nytt stöd åt förhoppningen att deras lugna och passiva motstånd ännu skall kunna krönas med en lycklig utgång. Denna fråga är om Savoyens framtida ställning. I det öfriga Europa tänker man sig i allmänhet Savoyen belt enkelt som italienskt land med italienska invånare och sympatier. Så är dock icke förhållandet. En stor del af befolkningen är fransk såväl till språk som seder, och äfven den del som icke är fransk, har at andra företrädesvis materiella grunder aldrig upphört att hysa sympatier för Frankrike och beklaga skilsmessan från detsamma. Högst få synes bekymra sig om Italien och dess öde, och att detta antal är ringa, har bland annat en fysisk orsak, neml. att en väldig, om vintren nästan oöfverstiglig bergskedja skiljer dem från Italien, som på landets språk kallas landet på andra sidan fjellen. Hvad man i Frankrike af politiska skäl hittills sokt dölja, oaktadt man i sitt innersta icke hade något deremot, är nu icke längre någon hemlighet: i Savoyen har neml. sedan kngets utbrott oförbehållsamma önskningar blifvit framställda om en anslutning till Frankrike, hvilka önskningar isynnerhet visade sig då kejsar Napoleon för kort tid sedan hemreste från Italien, oaktadt piemontesiska auktoriteterna sökte förebygga hvarje offentlig hyllning åt kejsaren. Pariserbladen hafva ännu icke trott sig kunna beröra detta kinkiga ämne, men i provinserna generar man sig mindre; pressen i Lyon har, såsom närmaste granne, med stor öppenhjertighet uttalat sig för Savoyens annexation, och således bragt frågan på tapeten. Under kriget, sålänge allt ännu gick efter allmän önskan, ansågs saken vara så godt som afgjord. Cavour, som