Article Image
glädje, som jag erfar då jag ånyo är tillsammans med största delen af armåens chefer, skulle vara fullständig, om icke till densamma sällade sig en beklagan öfver att elementerna af en så väl ordnad och fruktansvärd makt skulle skiljas åt. Som man häraf finner har Napoleons befallning om afväpning nog kostat sina strider, och troligen varit betingad afengelska folkets och pressens hållning. Nårmast ligger dock till hauds den frågan, hvarföre icke qvarhålla denna så väl ordnade och fruktansvärda makt i Italien, och der låta den infria en kejsares ord? — Sedan kejsaren vidare tackat generalerna för den lydnad han, som aldrig förr kommenderat en armå, städse funnit, ber han dem icke glömma hvad de gemensamt utfört. Det är mer än troligt att Parisarne liksom hela Europa blifvit bedragna i sin väntan att vid detta tillfälle få höra kejsaren yttra något om de politiska förhållandena, synnerligast hvad ordnandet af Mellan-Italien angår, samt framför allt huruvida freden definitivt återvändt till Europa. — I Italien äro 50,000 man qvarlemnade, och man undrar mycket hvartill de skola användas. I Wien smickrar man sig med, att de endast skola användas för att undertrycka oroligheterna i Italien, och man väntar der med säkerhet, att Napoleon med vapenmakt skall återinsätta de fördrifna furstarne. Denna åsigt kan dock ej vara den rätta cch är i rak motsats till Lord John Russels upprepade försäkran i Underhuset, att franske kejsaren ingalunda har för afsigt att använda sin makt, om Mellan Italien icke vill underkasta sig de gamla dynastierna. Provisoriska regeringarne i mellersta Italiens stater hafva äfven låtit Frankrikes utomordentliga sändebud, hr de Beiset, veta, att tolket hellre vill se städerna förvandlade till grushögar, än kronan återgifven åt de landsförädiska regenterna. Hela folket väpnas, offoch defensiv traktater äro afslutade emellan Toskana, Modena, Romagnan, Garibaldi, Fanti och Cialdini. De båda senare, hvilka under kriget voro sardinska generaler, hafva gifvet löfte att organisera folkväpningen, och Garibaldi har nyligen sökt och erhållit afsked ur sardinska armåen, uppenbarligen för att kunna obehindradt, med de skaror af frivilliga, som oupphörligt fortfara att strömma till honom, kunna gagna Italiens sak. — Romerska kardinalen Antonellis afgång anses nu vara gifven och nära förestående; likaså skall österrikiska ministern v. Bachs afgång definitivt vara beslutad. — ..Ostd. Zeit. tror sig veta att Ziiricherkonferensen, om hvars tillvaro man ännu är oviss, icke skall sysselsätta sig med Italienska förbundets organisation, hvars upprättande till och med är tvifvelaktigt, då kejsarne i fredspreliminärerna ej öfvertagit någon bestämd förpligtelse i detta afseende. HEfter bladets åsigt skall ej heller under några vilkor en Europeisk kongress få afhandla förbundets angelägenheter, då afgorandet om detsamma allenast tilkommer de furstar, i hvilkas händer saken lägges, såsnart freden är undertecknad i Zärich. — I Neapel hafva de Schweiziska trupperna vägrat att ingå på de nya tjenstevilkoren och fortfara att visa exempel på subordination. Regeringen har derföre beslutat att helt och hället upplösa regementet. — Underrättelserna från Parma om de revolutionära rörelserna voro helt och hållet, som vi redan i förra numret anade, gripna ur luften. Kejsar Napoleon har efter högtidligheterna i Paris fattat ett beslut. som betydligt skall höja hans anseende hos hvarje rättänkande. Han har neml. utfärdat en allmänl amnesti, fullständig och oinskränkt, åt alla som äro dömda för politiska förbrytelser eller förseelser. Till senatorer hafva blifvit utnämnda: generalerna Renault, Forey, Thyry, fursten at Moscova, amiral Trehouart och herrarne La-l bedoygre, Richmond och baron Vincent. — Kungen af Holland har till krigsminister utnämnt prinsen af Oraniens förre hofmästare öfverstlöjtnant Casombrood, istället för den för längesedan afgångne ministern van Meurs. — De sista bulletinerna om kungens af Preussen sjukdom låta mycket ogynnsamma; han lider af sömnlöshet och krafterna aftaga, hvarföre hans död med det snaraste motses. Handolc nundorrättalcgor

20 augusti 1859, sida 3

Thumbnail