å de talrika machinerna. Somliga af dessa skärtyg hafva en högst underlig form, men passa alla förträffligt till sina ändamål. Flera äro automotorer, d. v. s. fodra sig sjelfva och af sig sjelfva åter lemna sina arbeten från sig. De begynna sitt verk, såsnart de äro försedda med tillräckligt material, och stanna då deras skärande tänder till måltid tagit sig den nödiga mängden af jern. På betraktaren gör denna mekanik ett egendomligt intryck; han ser huru dessa jernlemmar utan något menskligt tillgörande sätta sig i rörelse, och han skulle vara böjd att antaga, att de beherrskades af en metallhjerna. Märkvärdigt är cirkelskärjernet, ett verktyg, som egnar sig till högst olikartade arbeten. Sådane skärjern äro i bruk hela månader utan att de behöfva skärpas. Det har erfordrats mycket snille och eftersinnande, för att uttänka dessa machiner, af hvilka vapenfabrikationen hämtar så oberäkneliga fördelar. Till de nyttigaste hörer isynnerhet den redan förut omnämnda copieringsmachinen, som man först använde för att på elfenben och andra ämnen afteckna ett bildhuggeriarbetes linier. Amerikanarne använde sedermera denna engelska uppfinning för att återgifva oregelbundna former vid vapensmide. Copieringsmachinen har nu blifvit införd äfven vid Enfield och begagnas hufvudsakligen vid förfärdigande af gevärskolfvar. Med deras tillhjelp förvandlar man hastigt och noga valnötblocket till en gevärsstock med alla dess hål och falsar, så att pipan kan fästas dervid. Inom sju minuter sammansättes ett gevärs alla delar och göres fullt färdigt. Vapnen fortskaffas sedan på jernbana till skjutplatsen, hvarest derefter profladdas med starka patroner och affyras. Så utmärkt är arbetet, att bland tusen gevär högst sällan händer, att ett enda icke består profvet. Vända vi oss från Enfield Lock åter till Woolwich, så se vi emellan tyghusets särskilta afdelningar öppna platser, hvilka tjena till förvaringsrum för det gröfre krigsmaterielet. Vid de med skenor försedda gatorna hgga pyramider af kulor och bomber. Till fortskaffning af dessa, äfvensom af trettontumsbomberna begagnar man sig af tyngdkraften. De olika verkstadsafdelningarne igenkänner man på de föremål, som befinna sig i deras närhet. Långa kanoner af olika former och storlekar antyda, att man är i grannskapet af den byggnad, hvarest det grofva artilleriet gjutes. Der anses trettiotvåpundare som lätta; och det äro de äfven bredvid 98-pundarne, dessa karonader för krigsskepp. På vissa mellanrum ser man gröna platser, som tjena till infattning åt mer än trehundra mörsare af tretton tums diameter. Man förvånas öfver de bomber af öfver nio fots omfång, hvarmed Mallets monstruösa mörsare laddas; dessa kulor äro uppstapplade på ömse sidor om ingången till gjuteriet, liksom för att visa huru förvånande djerf den nyare krigskonsten är. I närheten ligga vördnadsvärda veteraner, hvilka en gång gjort god tjenst på slagfältet. Man har bildat ett formligt galleri af de kanoner, som begagnades på Krim. Der ligga icke mindre än nittio stycken, hvilka förstördes af ryska artilleriet eller som af öfveransträngning gjordes otjenbara. Intressanta äro qvarlefvorna af en sextioåttapundare; den hade just gifvit eld, då en rysk bomb kom hvinande, for in i mynningen och sönderslet den. Förut hade likväl denna pjes gjort sin skyldighet; den hade nemligen afskjutit mer än tvåtusen kulor! En trettiotvåpundare, äfvenledes sönderskjuten i mynningen, blef tretton gånger träffad af ryska kulor. Men detta olyckliga tal bekom kanonen ingenting; sedan man belagt honom med ett jernband återtog han elden och fortsatte den tills ändtligen kort före belägringens slut en fientlig kula gjorde honom obrukbar. Somliga kanoner äro bokstafligen betäckta med rispor och ärr. Emellan kanonfabriken och lavettverkstaden ligger den afdelning, i hvilken man monterar kanonerna, innan de utlemnas till användande. Här förvarar man tillsvidare de vid Sebastopol eröfrade kanonerna: 1,079 äro af jern och 94 af malm. Metallen är förträfflig och de flesta skulle genast åter komma i bruk, om deras kaliber motsvarade den engelska. Detta är dock icke fallet. — I Kertsch eröfrade man äfven jernlavetter. Under kriget med Ryssland gjordes i England en mängd nya uppfinningar och förbättringar i artillerivetenskapen. Icke mindre än 1976 nya uppfinningar anmäldes för ett utskott, som särskilt blef tillsatt för att granska dylika. Många voro af mycket äfventyrlig beskaffenhet. En person föreslog att fylla bomber med cayennepeppar, kloroform och kakodyl; det senare är en substans, hvarmed man kan förgifta luften. Blott fyratiotre förslager ansågos värda närmare undersökning, och af dessa funnos trettio brukbara i krig. Mest anmärkningsvärd är methoden att fylla bomber med smältjern. Verkan af detta förfarande är fruktansvärd. I träsken vid Woolwich anställdes försök dermed. Vid andra skottet mot en ny skjutskifva, som kostat 200 pund sterl., antändes denna och uppbrände helt och hållet. Man var genast till hands med tyghussprutorna; skifvan sattes formligt under vatten, man kastade till och med torf och sand på lågorna, men ingenting hjelpte; det flytande jernet hade inträngt djupt i träporerna. Omöjligen kan ett skepp räddas, om en sådan bomb råkar det, ty så fort den träffar ett föremål exploderar den och kringslungar den flytande metallen åt alla håll, äfven till sådane ställen dit fyllningen i vanliga bomber icke når. Sålunda anställer en dylik pjes svårare förhärjningar än tillochmed den grekiska elden. Denna uppfinning förskrifver sig egentligen från år 1803 och blef då af en vanlig gjutjernsarbetare meddelad engelska regeringen. Ett sådant mordvapen förkastades likväl af den tidens anda: man blygdes öfver att använda ett dylikt förintelsens verktyg. Numera har man hunnit längre i upplysning! Antalet af de nya förslagen till skjutvapen är ganska ansenligt. Ibland dessa är jättemörsaren märkligast. Den består af en serie ringar, nio tum breda och 3!, tum tjocka. Dessa fogas till hvarandra på det sätt att de bilda ett slags fat. Denna mörsare är stark nog för att emottaga en laddning af 70 fZ. krut, och har dermed slungat en bomb af 36 tums diameter och 26 centners tyngd öfver två engelska mil långt. Den slog ned 25 fot djupt i jorden; det gifves ej för närvarande några kasematter i verlden som skulle kunna motstå en sådan kula.