tilationer om flottans tillstånd för att framställa England såsom hängitvande sig åt barnsliga farhågor för Frankrike. Man anser oss frukta att den segrande armö som nu är på väg trån Italien skall vara destinerad till London. Och engelska ministrar hafva rättfärdigat denna anklagelse för nationalfeghet genom att offentligt tadla engelska tidningar för det de höjt en varnande röst, för det de påmint landet att, om ej våra styrande familjer stördes i sin föraktliga dyrkan för en man, hvilken de för femton år sedan knappast ville mottaga i sina hus, skulle vi snart finna oss sjelfva beroende genom detta af lyckan nedsölade barns framgångar. Men Englands press har, det påstå vi, gjort sin skyldighet då den ställt John Bull och faran ansigte mot ansigte. Hvarken Lord John Russels ljufliga tunga eller M:r Cobdens naturliga vältalighet skall nu afvända Bulls uppmärksamhet från hans skeppsvari Han är en praktisk karl — han är ändtligen öfvertygad, att han låtit Crapaud taga ett försteg, och skall nu ej hvila förrän han ser sig på samma linie med sin liflige granne. Han skall förblifva Crapauds vän, men han skall också behålla makten att straffa den qvicksilfveraktige gentlemannen, ifall denne skulle bl frestad att göra en fientlig visit. Då ministrarne hafva organiserat en oemotståndlig kanalflotta, må de ådagalägga sin munvädersliberalism med att af hjertans lust kyssa Napoleons föt ter; men en flotta måste de organisera, ty John Bul vill ej, huru de än må prata, göra sitt rikes öder beroende at den jernhanden, som sammanhålle: icke mindre än trettiofem millioner stolta och lyckliga slafvar.