S5Shke—— Fransmän och Engelsmän. Såsom ett prof på de åsigter som för närvarande äro rådande i England med afseende på farhågan om en fransk invasion, anföra vi följande ur en engelsk tidning. Då man talar om alla dessa rykten angående ett krig emellan England och Frankrike, hvika på senare tider blifvit utspridda, må man ingalunda förgäta de outplånliga olikheter i karakter och lynne, som finne smellan Fransmän och Engelsmän. Det är af högsta vigt, att man iakttager de motsatser, som skilja en ploughman i Kent från en paysan från Picardie. Den kentiska bonden är en dugtig arbetare, skicklig vid sin plog och nöjd med sitt feta fårkött och sitt byvärdshus. Hans ideer sträcka sig sällan utom närmaste marknadsplats. Välkan han ikrogrummet hitta några förvirrade politiska begrepp; men politiker är han ej. Tron på Englands dominerande makt är honom medfödd, och då han hör att Fransmännen ha i sinnet att anfalla Kents kust, höjer han ett hest skratt och ber dem vara välkomna. Han är ingen utbasunare af nationaläran, emedan det aldrig faller honom in att någon kan vara djerf nog att jemföra ett främmande land med old England. Men den picardiska bonden är en helt annan person. Man kan omöjligen begripa hvar han får sina underrättelser; men om man talar med honom skall man finna att han har fullkomlig reda på både Solferino och Villafranca. Frankrikes ära har blifvit förökad, och han är belåten. Han har i Italien förlorat en son — och ändå är han nöjd. Hans fåfänga är tillfredsställd, ty Frankrike är verldens herrskarinna, och han är en del af Frankrike. Utan att knota betalar han krigstaxorna ur sin läderbörs och använder sina extra centimer till bröd — ty Frankrike är ärorikt. Om man sade honom att kejsaren önskade kröna Frankrikes ära med att krossa det trolösa Albion, skulle detta vara nog för att komma honom att ropa på krig och sedan med glädje bära ansträngningarne af en dödlig strid mellan de tvenne stater som stå i spetsen för verlden. Vi hafva, efter noggrant betraktande af franska folkets nuvarande stämning, skäl att tro, det ett krig med England skulle i alla Frankrikes provinser vara högeligen populärt. Ei emedan Fransmännen äro ovänskapligt sinnade, utan emedan de veta att zuavers och Turcos uppträdande i London skulle skänka Frankrike en ära, mera imponerande än någon annan nations i verlden. Fransmannen är verkligen så fåfäng, så stolt öfver sin fåfänga, så svartsjuk om sin personliga värdighet såsom tillhörande det ärorika Frankrike, att han vill och måste uttala sina nationalkänslor äfven inför fremlingar, som deraf måste känna sig sårade. Vi skulle på tio dagar lätteligen slå er, och hvarje lärling på gatan skulle hjelpa till, sade endast för få dagar sedan en barberare till en engelsman under det han höll en son af det trolösa Albion vid näsan och intvålade hans haka. Derpå påminde barberaren hr Albion (medan han från sin naturliga fiendes ansigte undanröjde ett två dagars gammalt skägg) om alla engelska armåens brister under fälttåget på Krim. Huru den hungrade och huru den räddades från undergång af general Bosquet. Tron på svagheten i Englands militärsystem är allmän öfver hela Frankrike och vi anse att denna tro kommer att göra ett krig med England ytterst populärt, närhelst det behagar Napoleon att vända sig denna öfvertygelse till nytta. Nåväl! I en tid, då Europa är i en ofantlig diplomatisk oreda; då allvarsamma frågor uppstå i hvartenda kabinett; då norra och mellersta Italien är i revolutionstillstånd och resultaterna af konferensen i Zärich ännu obekanta — bör väl England i en sådan tid erbjuda franska nationen — den sjelfkära, qvicksilfver-artade franska nationen — kuster utan försvar och en eländig flotta? Vi erkänna det orätta i att nationer beväpna sig mot nationer på bekostnad at millioner, dragna ifrån industrien; men med det faktum framför oss, att Frankrikes sjökrafter äro öfverlägsna våra — skola vi, derföre att ministrar för tjugu år sedan begagnade en skandalös politik, öfverlemna oss åt våra grannar på nåd och onåd? England eger rättighet att såsom det intill de sista få åren gjort, upprätthålla en öfverlägsenhet till sjös öfver Frankrike; alldeles som Frankrike har rättighet att underhålla en större armå till lands än England. En kanalflotta, som kan trotsa verlden, är den säkerhetsvakt, som Engelsmän åstunda och som Engelsmän skola hafva. Komitter må utarbeta blå böcker; fredsadvokaterna må predika Louis Napoleons ärlighet; finansiella reformatörer må nedskrifva långa zifferrader — och ändå vill John Bull ha sina skepp sådane att de kunna trotsa Cherbourg, Brest och Toulon. Tror väl läsaren att Englands underlägsenhet till sjös ej har blifvit framställd i Frankrike: att i provinserna, hvarest gamla fördomar ännu äro vid lif, brittiska armtens dåliga förvaltning på Krim ej har blifvit sammanställd med engelska parlamentsledamöters