En Efterräkning från kriget. Bland de frågor, hvilka den blifvande konferensen i Zörich har att lösa, måste ovilkorligen delningen af det fordna Lombardo-Venetianska konungarikets statsskuld mellan Österrike och Sardinien intaga ett rum. ln brefskrifvare från Paris till Times, gör nu uppmärksam på att bland det nämnde rikes fordringsegare äfven böra hänräknas de hertigar från första kejsardömet, hvilka blefvo begåfvade med inkomsterna af Monte-Milano, men trots fördrager och Ludvig XVHI:s ifriga protester, sedermera gingo förlustiga dessa donationer. Vid den tid Napoleon gaf konstitution åt sitt italienska konungarike, tilldelade han nemligen tolf bland sina hertigar en femtondedel af inkomsterna från de provinser, hvilkas namn de buro. De sålunda donerade voro hertigarne af Padua, Vicenza, Belluno, Castiglione, weggio, Bassano, Rovigo 0. 5. v. Af samma tillgångar skänktes en nära nog dubbel årlig inkomst åt Prinsen af Neufchatel och Marskalk Ney. Sedermera blef landskapet Monte-Milano ålagdt att hvarje år till hvardera af de tio första bland ofvanuppräknade dignitärer utbetala en bestämd summa at 60,000 och till de tvenne senare af 100,000 francs hvardera. Som ersättning härför fick Monte-Milano en mängd landtegendomar, af hvilka flera, förut tillhöriga Malthesarorden, ursprungligen hörde till Frankrike. Dessutom emottog, såsom lätteligen lär kunna bevisas, detta landskap från fransyska skattkammaren 14,000,000 fr. i flyttbar förmögenhet. Då Napoleon sedermera nödgades underteckna fördraget i Fontainebleau, stipulerade han deruti, att de inkomster, han tilldelat några at sina trogna följeslagare och hvilka till större delen ersatts af kapitaler från Frankrike, fortfarande skulle utbetalas från Monte-Milano. Pariserfördraget bekräftade sedermera i detta afseende det Fontainebleauska. Men hvad skedde? Utan att utbetala de bestämda årliga summorna, behöll österrikiska styrelsen såväl de egendomar Maltheserorden förut egt, som ock säkerheterna från fransyska skattkammaren. Konung Ludvig protesterade mot denna konfiskation, som under förevändning af politisk rätt gjorde intrång på enskild eganderätt. Men hans protester förblefvo utan verkan; man föreslog honom då att bruka repessalier och innehålla de pensioner, som främmande generaler åtnjöto från Frankrike. Härtill nekade dock kungen, emedan han ej ansåg en styrelse ega rättighet att vid sina diplomatiska anordningar uppoffra enskildas intressen. I närvarande ögonblick förbereder man en upp: maning till de makter, som skola dela det fordna Lombardo-Venetianska konungariket, att återupptaga betalningen af dessa räntor. Fransyska styrelsen kan i detta afseende ej göra mindre än hvad restaura. tionen gjort. Hertigarne hafva på sin sida tvennc fördrag af tydligt och bestämdt innehåll; de fingo sina donationer i Italien på samma sätt som främman de generaler fått sina i Frankrike och böra ej gå mi ste om, hvad andra under enahanda förhållanden fåt bibehålla. Det är priset för det blod, som de utgjutit det finnes till och med några ibland dem, som fåt söka sina marskalkstafvar under kulregnen i 82 ba taljer.