— Skola väl lotsarne låta dem dö, utan att för söka något för deras räddning? frågade hon slutligen — I en sådan storm är det omöjligt för dem at komma dit, det kan du väl inse, svarade hennes far — Ni känner ej till det der så noga, genmält den unga flickan häftigt; jag skall fråga Jean-Mari ... Hvar är han? — Han har gått ned till stranden; han har gåt ombord på sitt fartyg. — Låt oss gå till honom. Victorine tog sin fars arm och de skyndade nedför gångstigen, som ledde ned till viken. Jean-Maric var sysselsatt att, med skeppsgossens biträde, skura däcket; allt emellanåt kastade han en ängslig blick på skonaren, som slungades hit och dit af de ursinniga vågorna. Victorine närmade sig honom, så mycket som möjligt och frågade med darrande röst: — År det sannt att lotsarne ha motvind och att de ej kunna undsätta skonaren? — Ja visst!...det är lätt att se...De skulle knappast kunna uppnå den om de seglade ut härifrån ... Ibland tycker jag att sjömannen har ett uselt yrke. — Ah! Jean-Marie, hvilket ord ni uttalade! ... Det är ett vackert yrke att hjelpa sina likar! Jean-Marie darrade vid dessa ord. I djupet af hans själ hördes en röst säga: Om skonaren förolyckas, så mycket bättre för dig, då blir det ej mer tal om kusin Lucas! — Och derefter hördes en annan