mm —————AA han sig gerna den beundrande mängdens blickar och tillbringar ett lugnt och anspråkslöst lif. Från Gu erillachef eller General blir han då fartygsbefälhaf vare eller plantage-egare i någon vrå af verlden. Har har en blygsam, mild och oberoende karakter. Har hyser en djup tillgifvenhet för Victor Emanuel; mer jag tror mig kunna påstå, att han aldrig skall viss sig vid Turinerhofvet eller uppbära sin välförtjents generalspension. — Det är icke någon sällsynthet at i Garibaldis korps finna simpla soldater begåfvade med större bildning och kunskap än deras förmän ty den trolldomsmakt, som Garibaldi eger med afseende på Italiens hela befolkning, har förmått mång: unga män såväl af högsta stånd som konstnärer, ve. tenskapsidkare, professorer och studenter att träds under hans fanor. Bland hundrade Italienare fanr man måhända fem eller sex äfventyrare från andre länder, såsom Fransmän, Schweizare, Tyskar, Spa. niorer och Amerikanare. Ja, till och med en Kines och en Engelsman funnos i hans här. Engelsmannen träf. fade jag i Turin vld Table dhöte i hotellet Grande Bretagne, der han berättade mig att han ämnade slå sig till Alpjägarne. Han var en man vid omkring 60talet, kände icke synnerligt till språket och lika litet italienska seder och bruk. Den sak han kämpar för är honom alldeles likgiltig ock han umgås ej med sina kamrater. Han för krig på egen bekostnad, erhåller ej några order och söker aldrig att få underrättelse om generalens rörelser. Han är outtröttlig på marscher och oförfärad i drabbningar. Garibaldi har omkring hundra af Europas bästa skyttar i sin tjenst: men Engelsmannen är dock den öfverlägsnaste af dem alla. I sista träffningen vid Stelvio lyckades ej Tyrolerna. fälla en enda af Garibaldis korps, hvaremot fem af deras egna dödligt sårade nedstörtade från vallarne, öfver hvilka de knappast vågade blicka. Två utaf dem hade Engelsmannen fått korn på. Han fattas aldrig der, hvarest finnes något att fälla, och tager gerna plats på ett eller annat afsides beläget ställe, från hvilket han, i all maklighet liggande på jorden, sigtar med samma lugn som en jägare, hvilken ligger vid en källa för att invänta de vilda djur, som der ämna släcka sin törst. Han har en refflad dubbelbössa och en sabel; men ingen bajonett, cmedan han aldrig inlåter sig i ett handgemäng. Man hade en gång anmärkt att han otvifvelaktigt måtte vara högst lifvad och intresserad för den italienska saken, då han i en så framskriden ålder hade lemnat sitt fädernesland för att deltaga i striden för densamma; men han svarade, gapande af förvåning, att han tyckte om att skjuta, och derföre måste taga pati för ena eller andra sidan. Hos Garibaldi har äfven funnits en gammal excentrisk Fransman hvilken redan i Cuneo tog tjenst under honom, men ansåg att han alltför väl kunde göra fälttåget i sin gigg. Under första sammandrabbningen med Österrikarne vid Casale gick giggen totalt sönder, och sedan dess har ingen hört något vidare af den franske amatören. — Garibaldis soldater och officerare beklaga sig högt och bittert öfver det sätt på hvilket piemontesiska krigsministeriet och statsautoriteterna hade uppfört sig mot deras korps. De hafva aldrig blifvit ansedda som en egentlig del af italienska armeen, oaktadt de oupphörligt under hela fälttåget måst utstå krigets värsta besvärligheter och mödor. Provianten har kommit dem tillhanda med en sparsamhet som gränsade till gnideri, och högst oregelbundet. Deras vapen hafva varit af allra sämsta beskaffenhet. Garibaldi umgås nu med planen, att flytta scenen för sin verksamhet från Alperna till Apenninerna, från norra till mellersta Italien. Då skall man kunna enrollera 50,000 man frivilliga i Romagna. Garibaldis korps skall i förening med Mezzocapos bilda en armå, hvilken skall vara tillräcklig att betrygga mellersta Italiens oberoende, åtminstone mot alla de trupper, hvilka Rom eller Neapel kunna uppställa deremot.