Österrikiska Systemets Nederlag. (Efter Times.) Hela verlden betraktar med intresse det skådespel Kejsardömet Österrike erbjuder. Då dess kejsares truppar för en månad sedan drogo sig tillbaka till Mincio, förföljda af franska och sardinska armeerna, fanns det troligen ingen som kunde förneka att Wienerhofvets olyckor, huru stora de också måtte vara, voro väl förtjenta. Om franske kejsaren ryckte in på österrikiska området efter att på gränsen hafva vunnit en stor seger; om denne monarks framgång gentemot legitimitet och uråldriga traditioner ej mera kunde betviflas, så var detta utom all fråga blott en följd af österrikiska systemets inneboende svaghet. Huru var det möjligt annat, än att en orzanisation, så konstlad och sårbar som Österrikes, förr eller senare skulle träffas af en fiendes vapen? Hela detta kejsardöme var ju endast ett konglomerat af olika, ofta fiendtliga nationaliteter, sammanfogade genom kejserliga auktoriteter. — Erkehertigdömet Österrike, Böhmen, Ungern, Slaviska provinser af både katolsk och grekisk tro, tillika med Lombardiet och Venedig tillhörande samma system, emedan de lydde samma herre. Ej ett enda af dessa länder har på de sista tio åren varit belåtet. Alla hafva blifvit hållna i tygel genom en central militärmakt, och trupper utskrifna i en provins hafva alltid förlagts i garnison inom någon annan. Hvad kunde väl Österike, i Engelsmäns och Preussares ögon hafva för utsigter under ett krig med den raska och eniga franska nationen, då det var bekant att detta kejsardömes säkerhet fordrat tyska garnisoner i Ungern och i östra provinserna, liksom ungerska och kroatiska besättningar i Milano och Italiens städer? Det system som tog sin början vid kejsar Frans Josefs thronbestigning har i sanning lidit ett nederlag: Före år 1848 leddes österrikiska regeringens visserligen efter trångsinta och despotiska principer; men ändock gjorde sig åtskilliga temligen humana traditioner och ett visst erkännande af nationaliteternas rätt gällande. Ehuru konstitutionel frihet aldrig blef medgifven, så erkändes dock provins-olikbeterna mellan kejsardömets särskilta delar. Alla dessa förhållanden hade troligen fått stå qvar orubbade om ej 1848 års tilldragelser varit af den beskaffenhet att öfvertyga monarkerna om nödvändigheten af konseqvens i sin despotism. Ludvig Filip ansågs hafva fallit tillfölje af brist på beslutsamhet. Preussens konung misslyckades att hejda demokratiens flod endast och allenast emedan han fruktade att allvarsamt taga itu med Berlinermobben. Bayerska kungens, påfvens och de mindre italienska furstarnes olyckor härrörde deraf, att befolkningarne, äggade af Frankrikes onda exempel, funno sig ha att göra med svaga och förskräckta furstar. Då Österrikes statsman midt under förfärliga pröfningar öfvertalade en kejserlig person att abdikera och förbigingo en annan för att sätta en aderton års yngling på thronen, så befästade de den princip, hvilken gifvit en ögonblicklig styrka, men en qvardröjande svaghet åt detta rike. Kejsar Frans Josef fick såsom den förkroppsligade motståndsprincipen regeringstömmarne i känder. Hans namn var en symbol af oböjligheten. Genom honom fick kejsardömet den stämpel af jernhård despotism efter ryskt mönster, hvilken forut aldrig utmärkt det. Regeringens förnämsta dater hafva bestått i strider mot liberala principer eller mot sådane fiender, som man antagit personifiera friheten. Sardiniens nederlag, undertryckandet af ungerska upproret, konkordatet med Rom och den med allt detta sammanhängande inskränkningen af protestanternas och de olika nationaliteternas törut så knappt tilltagna friheter hafva varit hufvuddragen i historien om Frans Josefs regering. Fastän i vissa fall för tillfället krönta med framgång, hafva dessa handlingar sedermera burit mången bitter frukt.