Påfven skall hafva begärt 2,000 man hjelp trupper af Neapel, för att qvälva insurrektionen i Romagna. Nom man ser, är säkernas tillstånd i mellersta Italien icke egnadt att i all fredlighet låta de begge kejsarnes godtyckliga bestämmelser genomföras. De ord, hvilka kejsaren yttrat i Paris, och af Monitören blifvit återgilna, bevisa förötrigt att han sjell medgilver det ett land kan frammana revolutionen om dess oberoende står på spel. Ita lienarne skola nog tvifvelsutan lägga märke till dessa ord. Föröfrigt försäkra fortfarande Napoleons intimaste vänner, och deribland ötverste Cipriani, som haft ett långt samtal med honom, att kejsaren icke öfvergitvet italienska oberoendets sak, utan blott ämnar fullfölja detsamma på en annan väg än krigets. Cipriani påstår, att man skall redan inom loppet af en månad se handgripliga verkningar af hans afsigter. För Italien vore det tillräckligt om en intervention af fremmande trupper, såväl franska som österrikiska, kunde förhindras. Men det tyckes nu vara säkert att en fransysk division skall under Canroberts beftil afgå till Toskana och en af hans generaler, Bombelles, begifver sig till Parma. I hvad förhållande detta står till utsigterna för mellersta Italien att få sina önskningar uppfyllda, är ej svårt att inse. I en korrespondent från Turin af d. 20 d:s till ,, Köln. Zeit. meddelas: Kossuth har lemnat oss; han her rest för att möta sin hustru i Aix-les-Bains och skall med henne begifva sig till Genf, der han en tid ämnar uppehålla sig. Man har hittils påstått att den ungerska agitatorn icke skall hafva varit så be eredvillig, som man önskat i det kejserliga lägret. Kejsaren skall neml. önskat att Kossuth genast revolutionerat Ungern och genom proklamation eller på annat sätt åstadkommit ett beväpnadt uppträdande. Ungerskajemigrationen förklarar deremot å sin sida, att den först då kunde blifva verksam, när Frankrike genom truppsändningar (öfver Dalmatiska kusten) kunde göra gemensam sak med Ungern. I denna händelse ansvarade de för hela landets resning, men utan denna borgen kunde intet uträttas. De kunde icke åtaga sig ansvaret, att utsätta landet för faran att allenast användas till en diversion och måhända i det afgörande ögonblicket lemnas i sticket. — Som man ser bekräftar detta hvad .Times lagt i dagen angående öfverenskommelsen emellan Napoleon och Kossuth, och hvilket vi i ett föregående nummer meddelat. I engelska underhuset förestår en debatt, som sannolikt skall sprida nytt ljus öfver de neutrala makternas hållning under kriget i Italien och tillika afgöra huruvida England skall deltaga i en europeisk kongress, ifall det blir möjligt att åstadkomma en sådan. Nästa måndag skall neml., som vi redan förut nämnt, Lord Elcho andraga sin motion, som förklarar det opassande att England, som bibehållit neutralitet under kriget, skall deltaga i en konferens för genomförandet af enskildheterna i de vilkor, på hvilka de båda kejsarne slutat fred med hvarandra. Då nu regeringen är af en helt annan mening, så torde en stor partistrid blifva utkämpad i Parlamentet, hvars utgäng skall hafva ett väsendtligt inflytande på Englands politik och derigenom äfven på de politiska förhållandena i hela Europa. Hvilken åsigt som än må segra, skall dock icke England inställa sina rustningar. I öfverhusets möte d. 25 d:s har Lord Ly ndhurst ånyo talat för rustningarnes fortsättande, och regeringen måste lofva att nedsätta en kommission, för att undersöka åtgärderna för landets försvar och afgifva betänkande deröfver. — Monitören gör en jemforelse emellan franska och engelska marinbudgeten, för att visa huru litet skäl England har att klaga öfver Frankrikes rustningar till sjös. Sedan 1853 är engelska krigsbudgeten ökad med 336 millioner francs, at hvilka 200 mill. komma på marinen. För år 1860 är den anslagen till 650 mill. fres, deraf 320 mill. för marinen. I Frankrike deremot uppgår armåtens budget för 1860 blott till 339 mill. fres. ,, Man må alltså, säger Monitören, ,framkasta den frågan, om de utomordentliga utgifter hvilka äro pålagda det engelska folket, kunna tillskrifvas Frankrike, eller om icke dessa ofantliga utgifter och de skattebelopp, som de medföra, hafva andra orsaker. Hufvudstyrkan af franska armåen i Italien skall vara bestämd att qvarstanna derstädes till dess Lombardo-sardinskaarmåen uppnått en effektiv styrka af 150,000 man. Att härpå måtte skyndsamt arbetas är tydligt, då armåeens högtidliga intåg i Paris är bestämdt till