Vid Konung Oscars död. Förunderligt! hur hörde jag ej ofta gullmunnad skald med fraser ändelösa för litet nog den höga harpan slå! Och liksom lindarna i vinden dofta och öfver lik och olik rikligt slösa den samma blomsterskatt, hur fann ej så jag dikten handlöst strö sitt blomdoft på det sämre med det bättre, — intet att försmå ! Och nu, hvar äro dessa valda tungor med klassisk ordkonst, snillets rika gåfva, att tala ut hvad sorg som Norden har? Ar ingen luft i dessa ädla lungor och Pindens näktergalar, månn de sofva? Ha sjelfva tiggarsångarne ej qvar en enda ton att sjunga hvad han var, den döde, som dock nyss en dubbelkrona bar? Är ren han glömd, förrän det gömmas hunnit bland konungarelikerna, hans hjerta, i Riddarholmens vigda grafkapell? Har dessa år, som af hans lif förrunnit i martyrqval, i långsam dödskamps smärta, i natt och mörker förrän det vardt qväll, ren vältat sekler, som ett snötäckt fjäll, emellan oss och honom konung Fridesäll? Och skall det bli värt värf och bli vår ära, vi simpla krigsmän i ett annat läger, vi frihetens försmådda sångar-ätt, att till hans grift vår aktnings fana bära, det kraf att gälda, han hos Norden eger, det minne tolka, som är mannens rätt liksom hans dom, ett ord på ärligt sätt, i sorg, men ej i ,blonder och juveler klädt! Nåväl! Om Oscar nu at mången glömmes, som kysste snålt hans kungamantels fållar, som djupast böjde pannan för hans magt, af oss med kärlek hans idrott bedömmes, af oss, som thronens bländverk ej förtrollar, som lefva lyckligt utanför dess prakt, af oss han minnas skall, det vare sagdt, med tack för till hvad godt och stort han grunden lagt. Vi vilja minnas honom, vi de samme, som ofta korsade med hans vår klinga och sågo annorlunda, än han såg; vi detta minne i vårt hägn annamme oeh vilje det ett eftermäle bringa och se i bottnen af hans lefnads våg; det är han värd, att kommas så ihåg, för hvad i detta kungahjerta ädelt låg. På vägar, icke först af honom valda, — i politiken ligga många skilda, — han visste dock att träffa sitt: hvartåt; till hälften blott de äro än förtalda, hans vandrings äfventyr, för oss ej spilda, dock veta vi om målet för hans stråt, att det var svenskt; bland vådor och försåt han vann det trots mång spådomsdyster foglalåt. När mest vi tviflade, när minst vi visste, han mera svensk, än nånsin, gick sin bana, fast ej han sade mången hvart han gick; om rätta vägen tog han dock ej miste, fast han lät ingen sitt kompass-streck ana, — det var nu hans method, hans statsmansskick! — Att han ett bifall mindre dervid fick, en misstro mer, det skymde ej hans fasta blick. Vi älska kanske mer det öppet djerfva, den kraft, som med trumpetarn vid sin sida tar jägarkedjan med sig ,en avant! Dock låter ära sig också förvärfva,