ning. Slupen framhalades helt nära en utskjutande klippspets, hvarifrån Victorine med skepparens tillhjelp kunde komma ombord ; storseglet brassades, focken hissades och den anspråkslösa skutan med dess triumferande skeppare fördes af en frisk vestanvind mot Saint Malos redd. Gud vet hvilka sköna drömmar och tankar, som genomkorsade Jean-Marie Domeneucs hufvud under den första halfva timmans seglats. Han var utom sig af glädje öfver den utmärkta ära Victorine visat honom, i det hon i hans båt tog plats för öfverfarten till Saint-Malo; han glömde sina mödor och sin fattigdom; han såg ej mer alla hålen på seglet, hvilket, otaliga gånger lappadt, nästan liknade en harlequins kappa. Den unga flickan, inträngd emellan lasten och styret, hade all möda att kunna sammanhålla sin klädning och sitt sidenförkläde, som vinden envisades att stryka emot de tjärade plankorna; vågorna, hvilka bröto sig emot fören, Estänkte sitt skum i hennes ansigte och vinden bragte hennes vackra, spetsprydda hufvudbonad i synbar oordning. Ifall hon hade läst Moliedre, skulle hon helt säkert hafva utropat: Hvad hade jag väl att göra ombord på denna fördömda galej? ... Snart uttryckte hennes drag ledsnad och förtrytelse. Jean Marie blef helt bedröfvad och förlorade alldeles modet; han visste ej hvad han skulle säga utan sänkte h lt förödmjukad sina blickar. Vinden tilltog mot aftonen och den lilla skutan doppade emellanåt förstäfven ner i vattnet. Dessa