Kardinal Antonelli. Som man vet är det icke den fromsinte och svage Pius IX, utan kardinal Antonelli, som hittills skött det verldsliga väldet i Kyrkostaten, och det på ett sådant sätt, att de tre och en half million italienare, hvilka ödet gjort till påfvens undersåter, under de sista tio åren blifvit bringade till förtviflan. — I det ögonblick, då den hittills mäktige mannens röle synes vara utspelad i Italien, kan det vara nöjsamt nog att kasta en blick tillbaka på hans förflutna dagar och tillse af hvad träsort Kyrkostatens hittillsvarande regent var skuren. Giacomo Antonelli föddes år 1806 i Sonnino vid vid neapolitanska gränsen. Namnet på detta bergnäste är med kolsvart, outplånligt bläck inskrifvet i historien om Italiens röfvare och banditer, hvilkas fruktbara yngelkula Kyrkostaten sedan länge har varit. Ty ibland alla illa beryktade ställen i detta röfvaruppfyllda gränsdistrikt har Sonnino ända till sista tiden bibehållit det föga afundsvärda berömmet, att vara det fruktansvärdaste. På ett sådant ställe och ibland sådane menniskor var det som Kyrkostatens blifvande regent och statssekreterare föddes. Man kan lätt föreställa sig hvilka intryck han här mottog under sin barndom! Hans fader, som funnit göromålen såsom uppbördsman i Sonnino något lugnare än det förut idkade röfvareyrket, skickade honom vid nitton års ålder till det stora seminariet i Rom. Här utmärkte han sig genom förställning och slughet. Påfven Gregorius XVI fästade här uppmärksamhet vid honom, och en rask befordran var följden af den tillgifvenhet, som denne bigotte, mot alla liberala ider dödsfiendtlige munk fattade för den unge Giacomo Antonelli. Kort efter hvarannat blef han prelat, prefekt, generalsekreterare för det inre och finansminister. Då Pius IX besteg thronen och började en liberal regering blef den sluge Sonninaren genast en öppet liberal istället för en sträng reaktionär. Kardinalshatten och en ministerportfölj blef hans belöning härför, och de samma påfliga soldater, hvilka en gång skjutit hans herr onkel, för dennes röfvarmandater, skyldrade nu, till familjens i Sonnino stolta glädje, gevär för den i purpur åkande brorsonen. Hans tidigare verksamhet skildrar den fransyske skriftställaren About, hvilken haft tillfälle att i närheten gifva akt på honom, i följande hufvuddrag: Ilan gjorde sig småningom till herre och mästare öfver den nye och svage påfven samt beherrskade honom på samma sätt som han beherrskade företrädaren. Såsom president för statsangelägenheterna framlade han reformförslag, hvilkas genomdrifvande han såsom minister visste att uppskjuta. Han visade stor ifver att åstadkomma 1848 års konstitution, men en ännu större för att begrafva och tillintetgöra densamma. Han skickade general Durando emot österrikarne och desavouerade honom sedermera. Tvungen att skenbart nedlägga sin ministerbefattning, fortfor han dock att i hemlighet vara själen i det påfliga kabinettet. Men då minister Rossi mördades, förde han påfven och sig i säkerhet till Gaeta, hvarest han fortfarande spelade rölen af statsminister, tillsvidare dock utan stat. Sedan denna tid var hans inflytande öfver påfven allsmäktigt, och hans politiska tendens framträdde i full klarhet. Fullkomligt återställande af det gamla, till och med af påfvedömets ifrigaste vänner såsom ofördraglig ansedda, styrelsesättet, den absoluta påfliga makten i Gregorii XVI:s anda, det var hans mål, och han uppnådde detsamma. Louis Napoleon, som då (1849) blott var franska republikens president, men redan fast beslutat en mened och ett tillintetgörande af den af honom besvurna statsförfattningen, räckte honom härvid en broderlig hand. Franska republikens soldater användes att kullkasta den romerska republiken och att ånyo understödja den ruttna påfliga absolutismen. Rom föll efter ett hjeltemodigt försvar af den tappre Garibaldi, nu Italiens hjelte. Sedan hade Antonelli fritt spel. I stället för reformer, hvilka Napoleon, måhända af en vaknad blygsel för Kyrkostatens olyckliga italienare, hade fordrat, återställdes tvärtom alla gamla missbruk i fördubblad massa. Till och med af de löften, hvilka påfven frivilligt hade gjort i Gaeta, hölls ej ett enda. Louis Napoleon torde ej göra invändningar, ty han behöfde presterskapet för utförandet af sitt s. k. ,statsstreck och kejsarval. Ilans soldater måste istället hålla Rom i tygeln, under det Antonelli öfverlemnade åt österrikarne att nedtrycka de uppstudsiga romagnolerna. Genom dem lät han nedskjuta och hänga sina politiska motståndare, sedan de förut under ransakningen lidit en dubbel andlig död genom piskslag och käpprygel. Derjemte fylldes det sumpiga Pasianos underjordiska fängelser med nationens ädlaste män, så snart en af dessa misstänktes för den svåra förbrytelsen att taga parti emot Antonellis regeringssätt eller ansågos hysa planer att undanrödja honom. Dervid förglömde ej den värdige afkomlingen af Sonninos röfvare sig sjelf och sin familj. Hans familj är näst Torlonis den rikaste i Europas fattigaste land. Hans fyra bröder, hvilka i sin ungdom buro bergsboarnez sandaler och som riktiga CC APpiarart octryulka