Maria Patrik Moritz Mac-Mahon), Fältmarskalk och Hertig af Magenta. Det torde ej vara utan intresse för våra läsare att erhålla några om än korta biografiska upplysningar om den hjelte, hvilken fransmännen hufvudsakligen hade att tacka för den lyckliga utgången af det vigtiga slaget vid Magenta d. 4 d:s; hvilken bedrift äfven till fullo uppskattades af kejsar Napoleon, då han upphöjde honom från general till fältmarskalk och hertig af Magenta. — Han härstammar från en gammal katolsk, irländsk familj, hvilken alltid varit Stuartarne tillgifven, och i Frankrike kommit till höga äreställen. Hans far var fransk Pär, och hörde till Karl d. X:des personliga vänner. Han inträdde 1825 vid krigsskolan i S:t Cyr, och undfick eldsdopet vid första fälttåget i Algier. Vid Antwerpens belägring var han general Achads adjutant, avancerade till kapten och gick samma år öfver till Afrika. Den första stora vapenbragd, i hvilken han tog en verksam del, var stormningen af Konstantine, vid hvilken han så utmärkte sig, att han erhöll befälet öfver en jägarbataljon till fots. Sedermera anförde han ett regemente af fremlingslegionen, befordrades 1845 till öfverste och 1848 till brigadgeneral, förvaltade under sistnämnde befattning först provinsen Oran och sedan Konstantine, och upphöjdes 1852 till divisionsgeneral. Han uppehöll sig händelsevis utan någon särskild befattning i Paris, då general Canrobert nedlade befattningen såsom öfverbefälhafvare på Krim. General Mac-Mabhon fick då öfvertaga en division, hvilken genom befälsändringen blet ledig, och förde sina trupper d. 8 Sept. 1855 mot Malakoff, platsens nyckel. Angreppet lyckades, som man vet, fullständigt, och då alla ryssarnes ansträngningar, att återcröfra denna vigtiga plats, förgäfves spilldes, måste de besluta sig till att utrymma södra delen af Sebastopol. Hans belöning för denna glänsande vapenbragd var storkorset af hederslegionen och en plats i senaten. I denna har Mac-Mahon gifvit bevis på frisinthet och synnerligast har han energiskt protesterat mot de beryktade säkerhetslagarne, hvilka infördes efter Orsinis attentat. Då kriget mot Österrike utbröt i April månad erhöll han befälet öfver andra italienska armåekorpsen, och han var en af de anförare, som man under kriget mest kunde räkna på. Att han icke jäfvat detta omdöme, känna vi af de senare dagarnes tilldragelser.